Långshyttan och Hinshyttan eller Långsta och Hynsta, som folket säger på sitt eget mål, ligger nära varandra och har haft mycket gemensamt, varför de här sammanföras i ett kapitel. På Hinshyttan bodde överhetspersoner, som kunde skriva och som förstod att bevara gamla handlingar. Tack vare dessa dokumentbuntar i Klosterverkens arkiv vet vi flera detaljer om det gamla Hinshyttan än om Långshyttan, där bönder och bergsmän i många fall kanske endast fumligt kunde rita sitt bomärke.
Långshytteån mellan sjön Lången och den 23 meter lägre liggande Amungen har under tidernas lopp lämnat drivkraft för olika slag av anläggningar, såsom hyttor, hammarsmedjor, sågverk, kvarnar och krutverk m.m. Hinshytteån, mellan Dammsjön och den 11 meter lägre liggande Rällingen lämnade kraft för silverhytta, järnhytta och kvarn.

Hinshyttan

MÄKTIGA BERGSMÄN OCH KRIGARE

En dag i fastan år 1519 inköpte Björn Olofsson från östby (österby) invid Hedemora "Noken iordh som nu byrd är i Huse-Siokn på Hijnse hytto" för 14 marker penningar. Olofsson fick sin livsföljeslagarinna från Svinö (hon hade förut varit gift med Jöns Larsson i Rosshyttan. Väster-Färnebo) och han synes ha begagnat sin eller sin hustrus bördsrätt vid detta sitt första fastighetsförvärv i Hinshyttan. Som hinshyttebo gjorde Olofsson sedan flera köp av fastigheter. Enligt ett köpebrev, daterat 1526 tisdagen näst efter Tiburti dag, förvärvade Olofsson från "Lars Larsson och Olof Jönsson, Oluf Persson och Rawals hustru Karin i Långsbyen tre broders och en systerdel i Hinshyttan, östan om tächten och en äng västan om ån. Säljarna avhände sig "förbemälde Jordh ved Hinshyttan, uti huus och Jordh, åker och ängh, skogh och skjul, hytta och hytteström, quarn och quarneström, fiskevatten---" för 104 marker penningar. Fastebrevet utfärdades av Nils Månsson, Aspeboda, "Härads Höffdingh då på Högborenn förste Gustaf Erichssons vägna, uthvaldh Sweriges rätta Konung regemente".

Måns Nilsson blev senare av samma konung halshuggen. I rätten satt tolv husbybor som nämndemän. Två år senare inköpte Olsson en brodersdel i Hinshyttan på östra sidan om ån samt en äng väster om ån. Säljare var Johan Persson i Sätra och priset 22 marker penningar. Fastebrevet utfärdades 1528, måndagen näst efter midfastosöndagen. År 1530 nämnes Biörn på Hinshyttan som nämndeman i Husby. År 1532 blev det tvist mellan Biörn och hans grannar angående en äng västan om ån, varför Biörn skaffar ett intyg från en föregående ägare om hur det förhöll sig med ängen. I säljaren Jon Hanssons vittnesskrift läses: "- - - så sade jag honom sanningen, att jag ärvde thet samma äng efter min fader och vet ej annat än att hans fader och föräldrar ägde den före honom, sedan hyttan först begyntes - - -". Hyttan skulle alltså vara anlagd omkring 1430 eller tidigare, i alla händelser ej senare än under 1400-talet. Hinshytte hytta fanns sålunda på samma århundrade som vi vet att hyttan i Kloster (Riddarhyttan) fanns till. Långshyttans hyttor torde med säkerhet vara minst lika gamla. År 1539 upptar mantalslängden för Husby socken fem bergsmän och torpare (förutom bönder) i Långshyttan och fyra i Hinshyttan.

Om denne bergsman och nämndeman Biörn Olofsson, som blev stamfader för en rad hinshyttebergsmän och -patroner, vet man, att han hade åtminstone fem söner och en dotter, att han levde ännu 1532, men att han säkerligen var död 1544, enär detta år rörelsen övertagits av hans yngste son Jöran Biörsson.

År 1544 inköpte nämligen Jöran för 30 marker sin äldre broder Pers ärvda andel i egendomen. Det antas att Jöran Biörssons tid på Hinshyttan förflöt stilla, eftersom inga märkligare händelser antecknats i släktens bevarade handlingar. Han hade fyra barn. Äldste sonen Johan Jöransson blev borgare i Stockholm, död 1596. Dottern Karin blev gift med bergsmannen Mats Andersson i Långshyttan. Sonen Mats Jöransson blev fogde och befallningsman över Kopparberget och Dalarna samt gift med dottern till fogden och befallningsmannen över Östra Dalarna och Kopparberget, Jöns Danielsson (Svinhufvud) till Främby.

Jörans yngste son Lars Jöransson slog sig sedermera ned som bergsman på Hinshyttan och återställde enheten på den genom arvsskiften splittrade egendomen samt utökade den avsevärt från 1571 genom en rad nya köp från medarvingar. Ända från 1519 hade de många egendomsköpen betalats med penningar eller uppvägt silver, men 1596 började Lars Jöransson betala sina förvärv med stångjärn, som då var ett gängse betalningsmedel. Det visar sig, att han vid samma tid från Mats Pedersson och hans vuxna barn i Långshyttan förvärvat en fjärdedel i en hammarsmedja i Långshyttan mot betalning av 10 spann säd 10 smedjedagar och 10 skpd stångjärn, varå fastebrev erhölls den 12 febr. 1597. Köpet gällde en fjärdedel i Långshyttans övre hammare, som låg invid nuvarande apoteksbron. Hinshytte bergsmäns hammarsmide i Långshyttan började alltså omkring 1595.

Enligt Ugla skall "vid Hins., Hyens- eller Insjöhyttan år 1554 ha funnits ett silververk, som fick sin malm från Löfås gruva och var i verksamhet några år innan det omändrades till järnverk, som erlade 16 lispund stångjärn i tionde". Det måste i så fall ha varit Lars Jöransson, som gjorde detta försök.

Hövitsman Göransson

Lars Jöransson var inte bara bergsman utan även - och kanske främst - hårdför krigare. Han var hövitsman (chef) för en av de självständiga fänikor vari "Dahle-knecktarna" på hans tid var indelade och befallningsman (fogde) i Dalarna vid resningen 1598. I Sahlberg, St. Tuna Minne, omnämnes Lars Jöransson som stallbroder med Lars Olsson och Peder Svensson i Vibberboda. Som hövitsman korresponderade han direkt med konungen. Hans brev från Johan III och Carl IX förvaras i Långshyttans bruksarkiv. Under striderna mellan hertig Carl och konung Sigismund tågade dalkarlarna ned till Hinshyttan, där de i sept. 1598 skövlade och plundrade Lars Jöranssons gård. Han stod i särdeles nåd hos konungarna Johan III, Sigismund och hertig Carl, som framgår av flera förlänings- och andra brev, för honom utgivna mellan åren 1583 och 1598. Den 1 sept. 1594 belönades Jöransson av hertig Carl för trogen tjänst och erhöll i förläning "fyra små hemman i Hinshyttan i benämnde Husby socken med ett skattehemman i samma by liggandes".

Såsom glimtar, belysande hövitsmannen och hans tid, återges här några antecknade episoder.
Vid ett tillfälle då "salig Lars Jöransson och Mats Hansson (hans torpare, i brist på annat sällskap) sutto och drucko (öl), så sade Mats till salig Jöransson: 'Lät mig få stänga av kalvtäppa här utanföre', och då salig Lars Jöransson blivit drucken sade han 'du får hä då'. Nästa morgon hade Mats tyckt sig märka, att Jöransson låg och sov långt in på dagen. Men Lars Jöransson låg och tänkte på vad som förekommit och skyndade ut. Då hade Mats redan i ottan varit ute och störat till sin gärdesgård. Då sade Jöransson: 'Ja, Mats hade du intet varit så snar, hade du gått miste om det!..”

Lars Jöranssons hammarsmed, "Jöns Hammarsmed", hade vid ett tillfälle högst allvarligt förbrutit sig mot sin husbonde. För att gottgöra sin förbrytelse fick Jöns "för mången mans förböns skull" förlika sig med Jöransson genom att till honom överlåta en äng, "Hintz-gäle, som hövitsmannen fick fastebrev på den 24 maj 1598. På fastebrevet har Lars Jöransson senare antecknat: "Ytterligare gaf iag Jönsh Hammarsmiedh tree skiepund tackeiern, två tunor råg, två tunor korn och två skrindor höö". Tydligen hade hövitsmannen efteråt ansett, att Jöns hammarsmed blivit väl hårt pressad, varför han godvilligt givit honom viss ersättning för Hintz-gäle. Anteckningen visar även, att Jöransson vid den tiden disponerade över tackjärn.
Tecken tyder på, att Lars Jöransson var en för sin tid hygglig person. Han benämnes i handlingarna som "en ärlig man" och ibland "den beskedlige man".

Lars Jöransson var gift med Agneta Bengtsdotter.
De hade två döttrar, Anna och Kerstin. Agneta dog
1601 och hövitsmannen den 5 juli 1606. Lars
Jöranssons epitafium ses i Husby kyrka, på vilket
han framställes i miniatyr stående på knä framför
Frälsaren på korset. "Han klädde sig i röd sammet
med förgylte silverknappar".

Efter en släkttavla upprättad 1793 anföres här
några uppgifter om hinshyttesläkten:
Björn Olofsson, som 1519 köpte någon del i Hinshyttan samt 1526 en broder- och en systerdel, levde ännu 1532. Han var gift med hustru Anna ifrån Svinö. (Hon lär tidigare ha varit gift med Jöns Larsson från Rosshyttan). De hade sex barn:
Anders Björnsson, var 1572 commendant på Vaxholm.
Per Björnsson, levde ännu 1544.
Mats Björnsson, död på 1570-talet.
Beata Björnsdotter, berättas ha varit på sidolinjen.
Lars Björnsson, borgare i Gefle, gift med Sigrid Andersdotter.
Jöran Björnsson, levde ännu 1544 på Hinshyttan, gift med Dordi. Efter mannens död gifte sig Dordi med Hans Olsson på Husby Kungsgård, hövitsman för krigsfolket i Daletåget, dog omkring 1590.
Jöran Björnsson och Dordi hade fyra barn:
Johan Göransson, borgare i Stockholm, död 1596.
Karin Jöransdotter, gift med Matts Andersson från Långshyttan, levde ännu 1577.
Mats Göransson, var 1613 fogde och befallningsman över Kopparberget och Dalarna, gift med en dotter till fogden och befallningsmannen över Östra Dalarne och Kopparberget Jöns Danielsson till Främby. (Hon omgift andra gången med Landsdomaren Ingolf Persson).
Lars Göransson, hövitsman över Dahlelaget 1590, död 1606 som ovan nämnts. Han var gift med Agneta Bengtsdotter, död 1601.

De hade två döttrar:
Anna Larsdotter, gift med prosten i Alsike, herr Henric Mathie.
Kerstin Larsdotter, f. 5 maj 1592, d. 7 maj 1669, gift den 12 sept. 1619 med kaptenen vid Dalregementet, Peder Larsson, som därmed blev stamfader för Göras Hammarströmska släkten på Långshyttan.
Peder Larsson, f. 22 jan. 1575, blev kapten vid Dalregementet 1619, tog avsked 1630 vid regementets avtåg till tyska kriget, gift den 12 sept. 1619 med Lars Göranssons dotter Kerstin och dog i Hins-hyttan den 13 mars 1663. Hans svärd och hjälm hängde fordom över hans grav i Husby kyrka. Hans porträtt i stort format med inskriften "Aetatis sue 57 anno 1629 (=vid 57 års ålder 1629) fanns på Hinshyttan. Porträttet medföljde Klosters köp av Hinshyttan och är numera i Klosterverkens ägo. En kopia därav är uppsatt i Husby kyrkas vapenhus.
Peder Larsson var hårdför krigare men också en man med stort inflytande i socknen.

PEDER LARSSON OCH HANS EFTERKOMMANDE

Om Peder Larsson berättar släktkrönikan: "Han var son till Lars Jönsson, prost och kyrkoherde i Linköping (vars fader åter var borgmästaren Jöns Larsson i Jönköping) och Brita Olofsdotter, borgmästare Olof Jönssons dofter i Vadstena. Peder Larsson var under privat information till 1592, kom sedan i Tyska Scholen i Stockholm och efter fulländade studier i tjänst hos en polsk adelsman Hindr. Nyckryck i Danzig, därefter till Maurits Ribbing. Var sedan ett år hos en domherre i Mähren och anställdes i sitt 21:a år 1596 under Landsfolket i Mähren, vid Överste Goltz regemente, som Volunteur, sedermera i Polen under Överste Hans Mejers Landtregemente, i samma egenskap, vilken som general kommenderade hela Preussiska soldatsqven, 2 år därefter kom han till Danzig, varest han i 3 år tjente som underofficer vid stadsregimente. Vidare i tjänst hos en adelsman i Curland vid namn Herman Nolic, hos vilken han var såsom hovmästare. Kom sedan tillbaka till Polen under Christopher Adolp Diedrichs regemente, vid vilket han var i tre år. Anlände sedan till Reuel och lät värva sig under svenska militien, varpå han 1612 begav sig till Sverige och kom under riksrådet och fältmarskalken Jesper Matsson - Kruses Livregemente såsom reformerad fendrik när armén 1613 gick till Ryssland och blev av överstelöjtnanten Åke Oxenstierna vid dess compagnie befordrad till löjtnant vid Dalregementet. Under lifländska kriget Capitain-Leuten för Tunafolket, vilken syssla han i 4 år innehade. 1619 Capitaine vid Orsa Compagnie. Recognoscerade i Lifland år 1621 med 100-de män av Dalregementet 6 000 man av polska armén. Blev då fången och förd till lägret i Varsov. Utväxlades 2 år därefter i Marienburg. Vid återkomsten kommenderad med en Esqvadron soldater för att conjungera sig med Svenska Compagnierne i Riga, varest han förblev i 3 år. Vid Dalregementets utgång till tyska kriget 1630 erhöll han nådigt avsked.

Han har utom dess blivit brukad uti andra viktiga förrättningar, såsom att vid Gustaf Adolphs ankomst till St. Kopparberget framföra Bergslagets propositioner för konungen och att förestå bergmästareämbetet därstädes. Dessutom förordnades han 1632 av Kungl. kammarkollegium att hålla undersökning i Dalarna över dess ämbetsmän."
För sina trogna tjänster fick Peder Larsson den 16 sept. 1613 benådningsbrev av Konung Gustaf Adolf på 60 daler årligen av räntan i Skånings härad i Västergötland och 1626 livstidsfrihet på omkringliggande finntorp vid Hinshyttan jämte donation på en vacker skogstrakt vid bemälde hytta.

Till följd av en häradsdom den 6 maj 1637 blev Peder Larsson ägare till de finntorp i Väderbacken, där tre finnar efter Gustaf II Adolfs brev tilllåtits bosätta sig. Finntorpen var redan skattlagda, och Larsson fick uppbära deras utskylder. Finnarna hade ålagts att ej uthugga någon skog, bergsbruken och bolbyarna för när, ej heller fälla mer än de behövde för sina utlagor. Vid tinget den 22 nov. 1659 stämde finnarna Lars Larsson, Henrik Larsson och Måns Persson kaptenen med yrkande att återfå konungens brev, som de påstod, att Larsson fråntagit dem, varpå de blivit hans undersåtar. Enligt detta brev ägde de rätt att bygga på allmänningen. Kaptenen nekade att ha fråntagit dem något sådant brev, och rätten kunde intet göra vid deras sak utan förpliktades de att utgöra sina utlagor riktigt och i rätt tid till nämnde Larsson.
Vid tinget den 5 maj 1729 uppgavs en sägen, att fyra finnar skall ha bosatt sig vid Väderbacken och fött sig med svedjande samt påtagit sig rovskatt "för den trevnad och ymniga växt, som rovor ha uti svedjefall, vilken utlagspersedel dem allt stadigt vidhängt".

Kostnaderna för Peder Larssons begravning "Dominica Palmare 1663" uppgick till den ansenliga summan av daler 413:13:- enligt en av sonen Bengt Persson utskriven räkning. Några av posterna var:

Constant Colwin för Wijn	25:24:-
Hans Gahn för 21.1/4 alnar Cronrask	63:24:--
3 alnar svart taftt	22:-:-
Per Andersson, Falun för 21/2 al:r svart boij 1 aln winth svart silke, 3 al:r svarta Cameel band, 2 al:r svart boij till tromman	9:12:1/2
Apotek. Petter Wilde för 1 gurgel watten, Rosen Syrop, Violen Syrop, Rosen Honung, Kijnrök och Lijn, Rosenwatten 1 1/2 qvarter, Slang Kruut 8 skålp. 1 lb Mandel, 1 Corinter H:ro Anna, Johan Mss:s, som sydde och stärkte S.Fad:s Svepdon	2:16:--
Harneskmakaren för Caschetten S. Faders	20:-:--
Resterar för brännewijn och andre pertzedler	4:-:-
Skreddaren Arbetslön för Johans (broder till Bengt) swarta ströfl:r	16:-:-
4 al:r Cruus hårflor á 6 m:r	6:-:-
Corporalen för Salvan wid Husseby kyrkia att kiöpa sig maat för	3:-:-

Peder Larsson hade i sitt äktenskap med Lars Jöranssons dotter Kerstin fem barn, av vilka:
Johan Pedersson, f. 5 sept. 1626, var bergsman på Hinshyttan och gift med sin kusin Christina, dotter till prosten Henric Mathie i Alsike. Deras son Samuel blev gift med Margareta Matsdotter från Långshyttan.

Bengt Persson, f. 13 okt 1623, död på Hinshyttan 1692, erhöll akademisk utbildning, antogs 1647 som page hos Johan Adler-Salvius, legat vid Westfaliska fredsunderhandlingarna, blev gruvskrivare vid Kopparberget, bergsfogde m.m. samt slutligen kassör vid Kopparbergets Vedekompani. Gift 1657 med Christina Isacsdotter, dotter till komminister Isac Olai Jederius i Stenqvista församling.

Christina Persdotter, f. 22 sept. 1632, gift med Tomas Funk från Avesta. Deras dotter Margareta blev gift med Johan Hedman, bokbållare på Avesta, och deras dotterdotter Margareta blev gift med bergsmannen Anders Matsson på Långshyttan.
Förutom den färgstarka Peder Larssonska släkten redovisas på 1660-talet fyra andra åboar i Hinshyttan, och bergmästaren meddelar, att hyttan brukades av Hinshytte- och laggarboar samt att hyttan kunde blåsas sex veckor per år.

Kungl. Maj:t bestämde 1664, att alla järnverken i Österbergslagen skulle ödeläggas. Syftet därmed var att spara skogarna för bl.a. St. Kopparbergs behov. Det var i form av ved- och kolleveranser som de omkring Kopparberget belägna jordägande bönderna hade att utgöra sin årliga skatt. Men 1689 medgav Bergskollegium, att bl.a. Hinshytte bergsmän för den ringa tillverkningen och delägarnas fattigdoms skull fick bruka sin hytta samt att av eget tackjärn smida sin andel i Långshyttans övre hammarsmedja.

Bergmästare Steffens berättelse 1694 meddelar att Hinshyttan brukades av femton bergsmän, att drivkraften var ett underfallshjul och att järnet märktes med C inom en cirkel.
Ovan nämnda Bengt och Christina Persson hade tio barn, av vilka:
Anders Bengtsson, f. 1656, d. 1726, var kassör vid Ved-Contoiret, Falun och gift 1684 med Anna Colvin, dotter till borgmästaren Jacob Colvin, Falun. Deras barn antog namnet Falmark.

Karin Bengtsdotter, f. 1661, gift 1695 med bokhållaren Gustaf Silentz på Husby kungsgård.

Peder Bengtsson-Hammarström, f. 1670, död några och 30 år gammal, först bokhållare på Avesta sedan bergsman på Hinshyttan, gift med en dotter till kyrkoherden i By socken Jacob Moklinius.

Peder Bengtsson- Hammarström hade tre barn:
Jacob Hammarström, f. 1701, d. 1768, bergsman på Hinshyttan.
Gift I med Catharina Hedén från Långshyttan.
Gift II med Elisabet Göransdotter från Falun. Deras son Olof, (g.m. Margareta Ekman från Ekevallen) och deras sonson var båda bergsmän.

Clara Christina Hammarström, f. 1704, d. 1764, gift 1761 med Bergs- och handelsmannen Daniel Jansson-Berglind, Falun.
Bengt Hammarström, f. 1699, död 1769, bergsman
på Hinshyttan. Gift med Anna Platin, dotter till rådmannen Johan Platin på Främsbacka.
Bengt och Anna Hammarström hade två söner, som båda dog unga, samt dottern
Anna Hammarström, f. 1726, gift 1746 med Capitainen vid balregementet, David Aréen.

Omkring 1750 redovisas antalet delägare i Hinshytte bruksdrift till 13 bergsmän, därav 2 i Hinshyttan, 5 från Nordviken och 6 från Långshyttan.-
Jacob och Elisabet Hammarström hade sju barn, av vilka:
sonen Olof blev bergsman på Hinshyttan och gift med Margareta Ekman från Ekevallen. Även deras son Jacob blev bergsman.
Jacob Hammarström, f. 1736, gift med Catharina Andersdotter från Nordviken var bergsman på Hinshyttan.

Catharina Hammarström, f. 1738, gift med masmästareåldermannen Lars Dandanell i By socken. Barnlösa. Det var Catharina Hammarström Dandanell som den 29 dec. 1801 (hon själv avled 1805) till minne av sin salig man av sin egendom testamenterade 4 000 daler, det är 222 Rdr. 10 sk. 8 rst. Banco, att i Husby kyrka insättas och av kyrkans föreståndare förräntas. Fem % ränta betalas till skolmästarlön och föda för skolbarnen i Hinshyttan, Laggarbo och Byggningen men ej till andra. Vid brist får de förmögna själva betala för sina barn, vid överskott köpes nödiga skolböcker. Socknens pastor jämte en beskedlig man av Hinshytte byamän anmodades verkställa hennes vilja.

Klara Hammarström, f. 1740, gift med bergsman Nils Jansson, Långshyttan.
Anders Hammarström, II :a gången gift med Margareta Andersdotter, dotter till krutbruksägaren Anders Andersson, Husby.

ARÉENARNA GÖR ENTRÉ

David Aréen, gift med Anna Hammarström, var född 1717 på Hitala gård i Padasjoki socken i Tavastland. Hans fader Lars Aréenius hade under Carl XII krig med Ryssland tjänat sig upp till löjtnant vid överste Horns femmänningsregemente och var efter krigets slut kronolänsman över flera socknar i Finland.

David Aréen inträdde efter studier vid Borgå gymnasium på den militära banan, blev 1739 mönsterskrivare vid Dalregementet och hade olika beställningar vid Rättviks och Gagnefs kompanier. I striden vid Willmanstrand blev han tillfångatagen och blev 2 1/2 år i rysk fångenskap. Efter hemkomsten finner vi honom 1743 som fältväbel vid bl.a. Dalregementets livkompani, från 1749 några år i hessisk tjänst och 1758 åter vid Dalregementet. 1768 blev han kapten och kvartermästare, fick nådigt avsked med pension 1773 och-blev 1774 riddare av Kungl. Svärdsorden.

David Aréens tillträde som bergsman på Hinshyttan innebar en betydande uppryckning. Han byggde om hyttan och fick tillsammans med bergsmännen smidet i Långshyttans övre hammarsmedj a ökat från 150 till 250 skeppund per år, och han ökade egendomen med över 20 tunnland åker, uppbruten ur obändig mark. Även mangårdsbyggnaden från 1660-talet samt ekonomibyggnader ombyggdes. Han kan under sin tid anses "med rätta uppfyllt vad dess valspråk för en rättskaffens krigsman innehåller, nämligen Agris et Armis", som det står i släktkrönikan.

Från led till led har berättats, att David Aréen, då han en gång efter en lång bortavaro kom ridande och på långt håll från andra sidan Rellingen såg en ny stor ladugård, skulle ha yttrat, att nu hade nog hans fru förbyggt sig. Förklaringen till att han kom ridande väster om Rellingen är den, att den ursprungliga och enda vägen till Hinshyttan gick över Kämpbo-Västanbo. Så har de gamla för sig, och det kanske är rätt.

David Aréen och Anna Hammarström hade fem barn, av vilka tre dog i späd ålder. Deras två söner:

Gustaf Henrik Aréen, f. 1752, var 1776 engagerad vid Holländska amiralitetet för en expedition till Amerika. Han omkom 1778 tillsammans med en besättning av 289 man, då deras skepp under en salutering sprang i luften.

Pehr Aréen, f. 1746, studerade vid Uppsala akademi, var underofficer vid Dalregementet, kommenderad 1770 till Landskrona, tog avsked 1773 och blev bruksidkare på Hinshyttan. Gift 1777 med Anna Margareta Wikström, dotter till bruksidkaren Nils Wikström från Ovansjö.

De aréenska tillgångarna omfattade utom hinshytteegendomen även andelar i Långshytte husbehovssåg och Långshytte tullkvarn. Sågen låg vid hyttdammen mitt emot mulltimmerhyttan. Kvarnen låg vid östra grenen av sjön Tillingens utlopp vid Långshyttans övre smedja. Det var Aréen, som 1813 fick tillstånd att uppföra denna kvarn med tre par stenar. Året därpå fastställde häradsrätten att "vid Långshyttans nya kvarn, tulltägten borde bliva en kappe på tunnan för hvete, råg, korn och malt, samt även å havre, då den endast gröpes, men 2 :ne kappar på tunnan av sistnämnda sädesslag, när det till mjöl förmales."

Med hinshyttelagets hyttdrift gick det raskt utför. Detta är förståeligt. Vattenkraften var usel, och man levde i skuggan av Långshyttan, där bergsmännen redan vid mitten av 1700-talet uppfört sin väldiga mulltimmerhytta. På grund av oklokt handlande gick det så långt att den siste Aréen till och med blev utfattig och huslös. Patron Rosenborg gav honom en stuga för livstiden.

LANDBÖNDERNAS TID

Genom köp 1810 och 1811 förvärvades Hinshytte masugn från 26 säljare och 1815-1818 fastigheter inkl. 300 tunnland skog. Även de hammarströmska andelarna köptes efter hand. 1820 noteras, att hyttan var ödelagd, dammen förfallen och tömd, och samma år påkallades lantmäteriförrättning för att för- dela marken efter den tömda dammen.

Men Hinshyttan tillsammans med Laggarbo, Byggningen och Kämpbo förblev en ganska folkrik bygdegemenskap. Klosters bruksegare fördelade jorden på ett flertal landbönder, och gamla gårdar blev torp. Folk trivdes på det vackra Hinshyttan. År 1829 beslöt man uppföra ett skolhus. Kallelse till bystämma för detta ändamål utgick den 1 dec. undertecknat av Anders Westerholm (han som inmutade Rellingsbergs gruva) och Nilses Anders Andersson. Stämman hölls den 3 dec. hos Kul Anders Andersson, som ägde en av de större gårdarna i byn. Man enades om "att på 1829 års vinterföre framskaffa såg-och byggnadstimmer efter daler". Det var icke mindre än 20 delägare som antecknades från Östra- och Västra Hinshyttan, Rundbo, Laggarbacken och Byggningen. Den lilla skolbyggnaden kom till stånd. Den är numera riven, men man vet var den stod. Det är ej bekant vem som var lärare troligen någon soldat. Anna Dandanell var en av deltagarna i bystämman. Hennes förut omtalade testamentsfond av år 1801 antyder, att redan före lokalens tillkomst funnits någon form av skolundervisning på Hinshyttan. År 1917 uppförde hinshytteungdomen en dansbana idylliskt belägen invid Dammsjön.

Det hände troligen inte så ofta, att hinshytteborna besökte andra orter. Det berättas, att en gumma mot vanligheten gått till Långshyttan i något ärende. När hon kom hem igen till Hinshyttan, utlät hon sig: "Åjåjåj, jag tror då att Långsta håller på att bli lika stort som Hynsta". Det var vid den tiden, då Klosters bruk började bygga och ordna på Långshyttan.
Hyttan säges ha legat på åns östra sida söder om landsvägen. Exakta läget har fallit ur mans minne.
En såg lär ha funnits någon tid vid samma ström. Ett sista ryck av industriverksamhet på Hinshyttan var, att ett tegelverk inrättades under 1800-talet på den gamla hyttbacken.

Var låg herrgården och var finns konstverken?
Herrgårdsområdet var mellan hyttbacken och vägen mot Långshyttan. Ingen har något minne av herrgården och var den stod. Men en byggnad som man minns är "Verkstaden", som i vårt sekels början användes som snickarverkstad. Den byggnaden hade, när den revs, vackra målningar i taket föreställande "Adam och Eva i Paradiset", vilket tyder på att byggnaden tidigare haft någon helt annan uppgift. Det berättas, att magnifika målningar nedtogs i en byggnad och att dessa skulle förvaras i Stjernsund. En sagesman berättar, att disponent Nisser vid ett besök på Hinshyttan rullade samman dessa målningar och tog dem med sig.

När järnbruken ej längre behövde träkol för sina hyttor och när hästfororna ersattes av andra transportmedel, avvecklades efter hand landbonderiet. Av landbogårdarna återstår i många fall endast ruiner av husgrunderna. Även gårdsnamnen glöms bort. Vi antecknar här några av namnen, så att de åtminstone finns bevarade på papperet: Pelles (Sols), Stubbersbo (Springarbo), Bäckebo, Svarvarbo, Kuls, Kers, Spansk, Vestanbo, Skölds (soldat), Nilses, Rumbo, Hillerns, Sköttens, Hurtigs, Ljugar-Jans, och i Svans bodde en koskällfabrikör.

Hinshytte jord och skog såldes 1950 till A/B Stjernsunds bruk och övergick senare till Korsnäs Marma A/B.

Källa: Husby Socken i Dalarna Tredje häftet nov 1977/Miles Söderberg.