Några Drag ur Husby sockens geografi och natur

Gränser

Husby socken har närmast formen av en likbent triangel med, som sig bör, basen nedåt och spetsen uppåt. Basen vilar på de knaggliga konturerna av Hedemora, Garpenberg och By socknar. Triangelns spets på Oxeberget i norr krönes som av en majestätisk krona av Skuruhälls röse. Detta är 5 m i diameter, 1,6 m högt och har på mitten en kvadratisk sten med årtalet 1702 inhugget. Rösets periferi har visarstenar resta i gränserna för de fem socknar, som där mötas: Husby, St. Skedvi, Vika, Sundborn och Torsåker. Triangelns tyngdpunkt befinner sig i östra delen av sjön Lången och ligger ungefär på longitud 16° 8' och latitud 60° 26'. Socknen omfattar en areal av 413,18 km', varav 370,90 km' är land.

Socknens gränser fastställdes under 1600-talet efter att tidigare ha varit ganska flytande. Ursprungligen torde socknens område ha blivit till av de byar, som hade Husby kyrka som sitt naturliga mötescentrum, byar som gemensamt hävdade den odelade skogen norrut. Före 1607 hade socknens södra gräns en naturligare sträckning, såsom framgår av socknens äldsta karta (Häfte 3 sid. 6) "Afritad Anno 1653 af Jonas Arfwedson". Byarna Hummelbo, Söfringsbo, Willberga, Junkarbo, Dormsjö, Kettsbo, Helsingbo och Ingelsbo avsöndrades från Husby och tillades den genom kungligt brev av 28 november 1607 nybildade Garpenbergs socken.

Garpenberg kom därigenom att gå in som en kil långt upp i Husby. De utbrutna byarnas samhörighet med moderkyrkan i Smedby fortsatte dock länge. I kyrkliga ärenden vände man sig gärna till husbyherden, och konfirmationsungdomen från dessa byar gick oftast till Smedby.

På sidorna av Garpenberg gränsar Husby i söder till By och Hedemora socknar. Gränsen mot By fastställdes 1654 och kartlades 1692. Mot Hedemora fastställdes gränsen 1651 efter smärre tvister.

Om gränsen i väster mot St. Skedvi tvistades det på 1650-talet. Oenigheten synes dock främst ha berott på att man haft 1653 års mycket missvisande karta framför sig. Den visar två föreslagna gränser mot St. Skedvi, och både Husby och Skedvi gjorde anspråk på området mellan gränslinjerna. Det var förmodligen vid renstakning i terrängen, som det visade sig att den östra gränsen från Oxeberget (Skuruhäll) till trakten av Billingtjärn och den västra från Dalälven till Billingtjärn i verkligheten sammanföll. Så tokig var kartan. Att Amshyttan och Myckelby av gammalt tillhört Husby torde vara oomtvistligt. Gränsen uppstakades och rörsattes 1695-96.

Husby sockens östra gräns mot Torsåker i Gästrikland, som gick genom den länge öde s.k. Skogsbygden, uppstakades efter gamla rösen 1637 men blev icke fastställd förrän i slutet av 1600-talet. Bebyggelsen hade då börjat få fäste i gränstrakten, varför det befanns nödvändigt att bestämma gränsen. Efter uppstakning 1692-1695 fastställdes gränsen genom Kungl. Synekommissionens dom den 6 juli 1695. Därvid kom torpen Grycksbo (Skomartorp) vid Lilla Skällingen att hänföras till Torsåker, men dessa har sedan återbördats till Husby.

Naturförhållanden

Han kunde skatta sig lycklig bl.a. därför att han fått "öppna sina ögon för dagens ljus i en av de svenska trakter, där en på samma gång stor oh skön natur är genast till hands att stämma finare själars strängar". Så uttryckte skalden Amadeus Atterbom sin hänförelse över det vackra Husby i en hyllning till skalden och språkmannen Samuel Columbus, som var född på Duvåker, gården intill Dalälven, där denna flyter som bredast och mäktigast genom socknen.

Atterbom hade rätt. Trakten kring Dalälven är bland de vackraste i socknen. Den företer med sina lövklädda stränder och holmar i sommarens ljus en den ståtligaste anblick. Men socknens norra del står ej den sydligare efter, fastän naturens skönhet där är av annat slag, allvarlig, dunkel, trollskogsaktig. Se ut över vattnen och höjderna från Stjernsund och Silfhytteå! Det är en betagande upplevelse. Hundratals fritidsentusiaster har upptäckt den husbynaturen och lagt sina sommarvisten runt sjöarna.

Husby sockens skiftande natur kännetecknas av bördig jordbruksbygd med odlade fält i söder och skogar, berg och sjöar i norr. Någon större slättbygd kan man icke tala om. Jordmånen utgöres av sand, lera och myrjord av i allmänhet god beskaffenhet. Sandjord förekommer längs Dalälven men avlöses av lerjord på något avstånd från älven, då marken höjer sig. Lerjorden är den vanligast förekommande jordarten. Den är på många ställen uppblandad med grus, och i skogstrakterna försvåras brukningen av att jordlagret har ringa djup och är stenbundet. Odlade myrar finns i Myckelby, Djusa, Övernora, Svinö och Österby m. fl. byar.

Den största odlade bygden finns i den sydvästra delen på Dalälvens båda sidor. Eljest fördelar sig odlingsmarkerna mellan skogbeväxta kullar och Grusåsar bergssträckningar. En dalgång från Hinshyttan, förbi Långshyttan samt efter Knivsåsen i sydvästlig riktning mot Flinesjön är sammanhängande odlad. Samma är förhållandet med en dalgång från Flinesjön längs Klosterån mot Garpenberg.

I dalgången norr om Knivsåsen är också odlad bygd omkring sjöarna Lången, Bysjön och Grycken med byarna Västerby, Österby, Rörshyttan, Helsingbo samt Stjernsunds jordbruk. Öster och sydost om Stjernsund ligger Skogsbygden, där odlade marker och gårdar av mindre omfattning finns vid sjöarna Spjuten och Simonsbosjön. I Stigsbo finns gårdar och odlade marker, men för övrigt förekommer omkring sjöarna Grycken, Fullen och Edsken endast uppodlade tegar såsom vid Ytterbodarna, Västervik och Glaså.

Berg

Dalgångarna är omgivna av kullar och mer eller mindre sammanhängande bergssträckningar, och hela norra socknen är fylld av skogklädda berg med mycket varierande höjdförhållanden.

Högsta berget, Högåsklack, år beläget norr om Dammsjön och når 336 m. höjd. Därefter kommer det 3,5 km. sydost därom belägna Elgsjöberget med 324 m. höjd. Båda bergen är högre än Bispbergsklack, som är 314 m. Magnusberget invid Väderbacken är 207 m. och Svärdsjöberget norr om Östansjö 294 m. Malmbergsåshöjden norr om Hedtjärn är 283,6 m. och Gnupberget mellan Fullen och Dalkarlsboviken 206 m. Bergssträckningen mellan Flyttjesjön och Amshyttan har höjder om 258 och 260 m. Skallberget mellan Björktjärn och Lomtjärn har höjden 237 m. Flinsbergets högsta punkt söder om Flinesjön och invid Garpenbergs rå har höjden 249 m. Gettaberget, som på kartan fått det otympliga namnet Gettjärnsbergsklack, strax norr om Holnan är 256,8 m. högt.

I socknens södra del ligger norr om Dalälven Kyrkberget med höjderna 226 och 233 m. och söder om älven Djusaberget och Norboberget med höjderna 217 och 181 m. Stjernsunds samhälle ligger på ca 132 m. höjd över havet, Långahyttan på ca 110 m. och Smedby kyrkby på ca 90 m. Socknens lägsta punkt ca 82 m. ö. h. är vid Vikänget, där Dalälven passerar gränsen mot Hedemora.

Grusåsar

Två grusåsar finns inom socknen: Långshytteåsen och Sitjärnsåsen (Valla-åsen). Långshytteåsen sammanfaller med den odlade dalgången från Fline till Hinshyttan. Åsen består av en serie grusryggar och kullar och börjar sydost om Svinö som en obetydlig rygg, vilken flackar ut och blir bredare inne i byn. Mellan Svinö och Samuelsdal består den av en serie långsträckta kullar, vilka delvis är täckta av mjäla. Vid Samuelsdal har grusåsen varit mäktig men är sedan många år tillbaka nästan helt bortschaktad. Norr om Samuelsdal är åsen avbruten men återkommer vid Långshyttan, där byggnader längs Storgatan är uppförda på ren sand.

Från Långshyttan fortsätter åsen som en flack rygg, vilken bildar en lång udde ut i sjön Rällingen, Långnäsudde, som nästan delar sjön i två delar. Mitt för idrottsplatsen Klosterliden har åsen nyttjats som grustäkt och även på samfälld mark nära Långnäsudde fanns av gammalt ett mindre grustag. Det senare har i samband med vattenverkets utbyggnad tagits i anspråk för luftning av vattnet till Långshyttans vattenverk.

Grusåsen fortsätter under sjön Rällingen och träder med större mäktighet i dagen vid Kämpbo. Där har tagits grus under flera årtionden, vilket orsakat en stor grop med botten endast två a tre m. över grundvattennivå». Såväl byggnadsförbud som fastställt skyddsområde gällande åsens omgivningar på båda sidorna om sjön tryggar vattentäkten, som är av allra största betydelse för Långshyttans samhälle. Kämpbo var till inpå 1900-talet en by med flera hushåll. Nu är byn borta och ägorna har besåtts med skog.

Från Kämpbo kan Långshytteåsen följas förbi Laggarbacken och upp mot bergspartierna norr om Elgsjön, Stora och Lilla. Det anses sannolikt, att åsen fortsätter i de åsbildningar som finns söder om sjön Ryggen ca 8 km. längre mot nordväst. I åsen norr om L. Elgsjön är ett för några år sedan nyöppnat grustag. Det ligger väl undanskymt från vägar och bebyggelse, varför ingreppet i naturen icke kan anses som störande.

Sitjärnsåsen eller Vallåsen, som den kallas i större sammanhang, börjar ca 1 km. sydost om Stjernsund. Den fortsätter som en smal rygg mellan sjöarna Sitjärn och Långsjön och passerar Jönsbo, Sindertäkten och Lerhyttan ut mot Valla mosse, där den avbrytes, men återkommer som en obetydlig ås inom By socken vid Valla och sträcker sig mot Nordansjö, där den möter den större Möklintaåsen.

Delen inom Husby är övervägande skarpt markerad i terrängen. Höjden är ofta 6 a 7 m. och bredden sällan över 50 m. Sjöarna Sitjärn och Långsjön ligger på var sin sida om den där knappt 60 m. breda åsen. De båda sjöarna har samma vattenhöjd men avrinner åt rakt motsatta hållet. Sitjärn avrinner mot Sörbosjön och Långsjön mot sjöarna i Skogsbygden.

Den 1892 anlagda och 1964 nedlagda Byvalla-Långshyttans Järnväg följde åsens rygg på sträckan längs Sitjärn och förbi Åsbo. Vid järnvägens byggnad upptogs grustag på flera ställen längs åsen, men den anses kunna ge åtskilligt med grus även i framtiden.

Sjöar och vattendrag

Inom Husby sockens gränser finns nära hundra sjöar och tjärnar. De allra flesta avbördar sitt vatten till Dalälven, som genomflyter socknens sydvästra del.

I socknens norra spets, norr om Gefle-Dala järnväg, ligger sjöarna Häglingen 173,9 m.ö.h., med en yta av ca 1,5 km2 och de mindre sjöarna Långsjön och Hofran samt söder om järnvägen Hornsjön, Staktjärn och Svarttjärn. De avrinner alla mot Hofors. Före Gefle-Dala järnvägs tillkomst 1859 var Häglingen en otillgänglig, dyster och ödslig sjö omgiven av myrar och skog, där skogens behöriga invånare kunde leva ganska ostörda. En människa fanns dock där en tid. Det berättas, att där på ett stenskär skulle ha bott en enstöring i en jordkoja, som han själv uppfört. Vinter och sommar bodde han där och livnärde sig på fisk och vilt. Några år före järnvägen hittade en kolare honom död. Inga vägar fanns, varför prästen måste leta sig dit medförande en handfull vigd jord för jordfästningen, och den gamle fick sin grav på skäret mellan klipporna i en ökstock som likkista. Skäret med graven syns från järnvägsbanken mellan sjöarna.

Något tillgängligare blev trakten och sjöarna efter järnvägens tillkomst, då anhalten Hornsjöborn anlades och än livligare blev det 13 år senare, då både farbar landsväg och hästbana anlades mellan Engelsfors och Hornsjöborn, som omdöptes till. Born och blev självständig station med bofast inspektor. Men rollen som trafikknut fick Born behålla endast till omkring 1892, då hästbanan slopades. Numera är Born platsen för propra fritidshus på de tjusiga näsen mellan sjöarna.

Socknens största sammanhängande sjösystem utgöres av sjöarna Ålängen, Edsken, Fullen, Grycken, Sörbosjön, Holen, Bysjön, Lången, Tyllingen med biflöden från Holnan, Dammsjön och Rällingen samt slutligen Amungen, som utfaller i Dalälven. Fallen mellan dessa sjöar gav kraft och därmed förutsättningar för uppkomsten av industriell verksamhet av olika slag under det skede av den tekniska utvecklingen, då vattenkraften utnyttjades på stället. Vattenhjulen har under århundradenas lopp drivit kvarnar, sågar, hyttor, hammarsmedjor och krutverk. Sjösystemet börjar från norr räknat med

sjön Ålängen, 185 m. över havet. Den är 2,4 km. lång och ca 300 m. bred i medeltal. Den ligger med nära sin halva längd inom St. Skedvi socken men avlämnar sitt vatten genom Ålängsån till Nydammen, 146 m.ö.h. och den 1874 nyanlagda Tubdammen på samma höjd vid Engelsfors. Tubdammen får även vatten från den ca 500 m. norrut belägna Örlaxbotjärn. Från Engelsfors gamla bruksdammar passerar vattnet genom Glaså ned till Kalven, som är en stor vik av

sjön Edsken, 128,6 m.ö.h. Den är 5 km. lång och ca 1 km. bred och sträcker sig med en tredjedel av sin längd in i Torsåkers socken. Mot söder bildar sjön en 2,5 km. lång vik, Dalkarlsboviken. Inom Husby har sjön en yta av ca 3,5 km2 och begränsas i norr av inägojord och för övrigt av skogar. I sin västra ände har sjön en stor holme, Liljekonvaljholmen, och en mindre, Ruts holme. I sjöns mitt och mitt för "Edske herrgårdsudde" ligger Storön. Edskens utlopp är en ca 400 m. lång å, som i början av 1870-talet uppmuddrades för att möjliggöra trafik med pråmsläp. Där var också vinterväg för fororna. Äldre personer kunde berätta, att helt nära åns inlopp bodde Anna i en stuga. Hon stod forkarlarna till tjänst med förplägnad och färdknäpp. Udden väster om inloppet kallades Brännvinsborn och åns utvidgning på mitten Godarssjön. De namnen är minnen från den tid trafiken var livlig mellan bruken. Vid Brännvinsborn och Godarssjön och Annas stuga tog pråmsläp och forkarlar en vilopaus. Genom ån tömmer Edsken sitt vatten till

sjön Fullen, 128,6 m.ö.h., som är 2,6 km. lång och ca 2 km. bred och har en yta av ca 5 km2. Sjön är ganska djup och omgives av tall- och granskogsbeväxta höjder. På dess östra sida ligger Husby allmänningsskog, i nordväst Fullens numera ödeby, och mitt på västra stranden låg den nu övergivna Västerviks lastageplats, bostäder och lantbruk. I sydväst låg Anders-Mats, Sammil-Pers och Mickels fäbodar, som numera är fritidshus eller jaktstugor.

Mot söder bildar sjön fyra långa vikar: Mickelsvik, Trugviken, Silfhytteåviken och Skäfsviken. Till den sistnämnda tömmer den på Husby allmänning belägna sjön Gnupen, 133 m.ö.h., sitt vatten.

Genom Silfhytteåviken, som är den längsta av vikarna, står Fullen vid Sillhytteå genom en å och en sluss i förbindelse med den 2,3 m. lägre sjön Grycken. Ån mellan sjöarna synes tidigare ha kallats Fulle å, men ån och platsen fick namnet Silfhytteå i slutet av 1600-talet, då köpmän från Falun och Gefle där anlade en hytta för silversmältning ur malm från Stigsbo klint. Försöket misslyckades, men minnet därav lever i namnet, som på äldre kartor skrevs Sillverhytteå, senare ändrat till Sillhytteå. På husbymål heter det Silletå.

Under senare hälften av 1700-talet var vattenkraften vid Silfhytteå 'föremål för en skarp tvist mellan patronerna på Kloster och Stjernsund. Patron Rosenborg på Kloster anlade där en såg för bl.a. virke till kruttunnor, och patron Rückerskiöld på Stjernsund ville flytta sin hytta till samma vattenfall. Kampen om vattenkraften berördes närmare under respektive bruk.

Silfhytteå sluss byggdes 1872 för att möjliggöra oavbruten pråmtransport mellan sjöarna. Vid särskilt lågt vattenstånd hände det, att pråmarna icke kunde gå in i slussen. Därför anlades även ett trallspår mellan sjöarna, på vilket trallorna med lasten kunde dras mellan de på olika nivå belägna sjöarna.

Det natursköna Silfhytteå med malmbackar, ruiner från brukstiden samt skola vårdas numera till allmänhetens fromma som utflyktsmål ingående i natur- och kulturvårdsleden Husbyringen. Efter Silfhytteå damm och sluss följer

sjön Grycken, 126,3 m.ö.h., som är socknens största sjö med en yta av ca 10,86 km2. Dess längd mellan Silfhytteå och Stjernsund är 6,5 km. och största bredden ca 1,5 km. Den omgives av högländ skogsmark, som är bevuxen med gran och tall. Här och där i vikarna framskymtar odlad bygd inramad av björk och al. Sjön har stengrund och enstaka skär spridda överallt på dess leriga botten, vilket gör rodd besvärlig vid lågt vattenstånd.

Mot nordost sträcker sig den stora Glamsviken, som även mottar vatten från de österut belägna sjöarna Stora och Lilla Skällingen. Stora Skällingen, 127 m.ö.h., har en yta om ca 1 km2. Mot nordväst bildar sjön Grycken en med ett trångt sund avsnörd vik vid namn Skysslingen.

Grycken har ett stort antal öar, holmar, vikar och uddar, som närmare framgår av kartan. Sjöns östra strand har i stor utsträckning tagits i anspråk för fritidsbebyggelse. Grycken avrinner väster om Grabbudden i Stjernsund genom den ca 200 m. långa Stjernsundsån, som efter dammen på verksområdet breder ut sig i flera naturliga och grävda kanaler bildande den s.k. "Engelska parken", innan den utmynnar i

Sörbosjön och Holen, båda på 117,6 m.ö.h. Dessa båda små sjöar kan betraktas som utvidgningar av Stjernsundsån. Till Holen avbördar sig vatten från den i sydost liggande Sitjärn samt från de omedelbart norr om Rörshyttan liggande sjöarna Hällsjön, 126 m.ö.h., och St. och Lilla Ässjön, båda på 124 m.ö.h. Stjernsundsån kallas nedan Holen Rörshytteån och utmynnar vid Rörshyttan i

Bysjön, 107,7 m.ö.h., som har en yta av 1,02 km2 och är helt omgiven av odlad bygd med byarna Rörshyttan, Österby och Västerby. En skogbeväxt ö i sjöns mitt heter Skogsholmen. Invid södra stranden finns en till slutet av 1800-talet livligt använd trefaldighetskälla. Den är numera kringbyggd och tjänar som vattentäkt för fritidshus. Genom en kort å står Bysjön i förbindelse med

sjön Lången, 107,7 m.ö.h., som har en längd av 4,5 km. från Västerby till Långshyttan, en bredd av ca 1,5 km. och en yta av 4,06 km2. Norra strandens östra hälft mot den skogbeväxta Långsåsen är bebyggd med ett 40-tal fritidshus och södra stranden med ett 50-tal. Långens västra hälft omgives av jordbruksbygd, i norr av Nordviken och i söder av Långsbyn.

Lången bildar in mot Långshyttan en vid Långsbro avsnörd vik, sjön Tyllingen, 107,7 m.ö.h. Tyllingen tar emot vatten från de norr om Långshyttan belägna Holnan, 127,1 m.ö.h., och Mörttjärn, vilka genom Nybobäcken avrinner till Damsjön, 119,1 m.ö.h. och vidare genom Hinshytteån till Rällingen, 107,7 m.ö.h., som genom Lillforsån utmynnar i Tyllingen.

De tre sjöarna Bysjön, Lången och Tyllingen har en sammanlagd längd av ca 7 km. Tyllingen har tre avlopp, dels det ursprungliga vid apoteksdammen och dels två på 1870-talet grävda kanaler: Hyttkanalen och Bessemerkanalen. De tre avloppen förenas inom järnverkets område till Långshytteån, som utmynnar i

sjön Amungen, 83,9 m.ö.h. Den har en längd av ca 5 km., en bredd av ca 1,3 km samt en yta av 5,3 km2. Den går i båge från öster mot söder omkring Kyrkberget. Mitt emot udden Kungsnäbban i närheten av Långmora ligger öarna Ratholmen och Skitskär. Utskjutande från södra stranden ligger Starknäs udde med ett gravröse, och udden vid Lilla Berg har ett gammalt gravfält samt ett gravröse, som berättas ha varit mycket stort men totalraserats vid en vägbyggnad. Amungens södra ände skiljes från Dalälven av en 700 m. lång och knappt 120 m. bred uppodlad landtunga. Vid Högbro intill södra änden av landtungan har Amungen sitt utlopp och strax söder om utloppet ligger den långsträckta Berga-ön där enligt obestyrkt och sannolikt felaktigt rykte Bröt Anund skulle vara gravlagd.

Det förmodas, att Berga-ön fordom utgjort en. förlängning av landtungan, så att Amungen haft sitt utlopp vid öns södra ände, men att erosionen i älvens ytterkurva orsakat ett ras, varigenom Bergaön uppstod och Amungens utlopp ändrades. Antagandet synes troligt med hänsyn till den kännedom vi har om att ras ofta förekommit längs älvens branta stränder.

Ett andra sammanhängande sjösystem är det som börjar med sjöarna i Skogsbygden, fortsätter genom Ehret och ut i sjön Dormen i Garpenberg, varefter den återinträder i Husby vid Dormsjö, passerar Klosterån, Flinesjön och utmynnar i Dalälven vid Brovall. I Skogsbygden ligger sjöarna:

Lommen, Spjuten, Kalven, Villingen och Fjärden, alla på 140,9 m.ö.h., samt Fäbosjön och Långsjön. Alla har sitt utlopp genom Nordbäcksboån till Simonsbosjön, 137,8 m.ö.h., som även tar emot vatten från Hålnsjön invid Torsåkers rå samt från Kvänsen, till vilken Vestersjön och Östersjön belägna vid By sockens rå lämnar vatten. Den ca 5 km. långa Ehre-ån från Simonsbosjön till Dormen utvidgar sig på flera ställen till små sjöar med namnen Jonasbosjön, 137,7 m.ö.h., Storbacksjön, 134,4 m.ö.h., Byråsjön och Ingelsbosjön. Mellan de båda sistnämnda går ån in i Garpenbergs socken och utmynnar i sjön Dormen. 134,3 m.ö.h., vid Helsingbo. Till Dormen avrinner vatten även från Ragvaldstjärn, 190 m.ö.h., och från St. Björktjärn, 168,8 m.ö.h., inom Husby samt från Acktjärn och St. Bosjön inom Garpenberg. Det var detta biflöde till Dormen som gav kraften på sin tid till hytta och verkstad vid Dormsjö.

Från Dormens utlopp vid Dormsjö går den ca 4 km. långa Klosterån in i Husby, passerar Kloster, där dess vatten lämnat kraft för krutverk, plåtvalsverk, kvarnar och såg under århundradenas lopp, samt utmynnar vid Mjölnarbo i

Flinesjön, 82,5 m.ö.h. Den är ca 4 km. lång, är bred i ändarna och avsmalnad på mitten och har en yta av ca 5,5 km2. Mot väster bildar den den avsnörda viken Lisselsjön. I sjöns södra del ligger en ö, Rånkholmen med en areal av ca 21 hektar. Flinesjön är bekant för sitt rika fågelliv och för förekomsten av sjömalm.

Denna sjö är till mer än tre fjärdedelar omgiven av åker, ängar och lövskog, och endast en del av östra sidan begränsas av granskog. Sjöns utlopp i Dalälven utgöres av en kort å vid Brovall. Vattenståndet följde tidigare vattenståndet i älven med stora skador på angränsande ägor vid vår- och höstflod. För att skydda ägorna uppfördes vid Brovall 1895-96 en dammbyggnad av sten med valv av slaggtegel.

Sjöarna Lissjön och Svinösjön, 84 m.ö.h., belägna invid Sundfiske avrinner till Dalälven genom den ca 600 m. långa Haängsån. För att skydda ägorna runt sjöarna för översvämning vid vårflod har även i Haängsån anlagts en dammbyggnad av sten.

Vid Amshyttan intill St. Skedvi rå låg förr en liten sjö, Tyssan. Ån från denna sjö till Amungen gav kraft för bl.a. de båda 1500-talshyttorna Amshyttan och Myckelby hytta. Sjön är numera utdikad.

Nordväst om Rällingen ligger Elgsjön och Flyttjesjön 146 m.ö.h., vilka har avlopp mot St. Skedvi socken.

På västra sidan av Dalälven ligger sjöarna Hönsan, som till hälften är belägen inom Husby men har sitt utlopp mot St. Skedvi, Aspan, som håller vatten endast under flodtid samt Fatburen. De båda sistnämnda har dammar vid utloppet i Dalälven.

Dalälven genomflyter sydvästra delen av socknen på en sträcka av nära 1 1/2 mil. Bredden växlar mellan 80 och 150 meter. Vid råskillnaden mot St. Skedvi bildar älven Myckelbyforsen med någon meters fallhöjd. Något nedströms ligger Bergaforsen och Asköforsen, vilka dock uppränsades för ångbåtstrafik åren 1876-1878. För övrigt flyter älven lugn och ståtlig mellan höga lövskogsbeklädda stränder. Den är numera segelklar mellan Myckelbyforsen och Avesta. I älven finns utom ovan nämnda Berga-ön även flera mindre holmar i och nedanför Bergaforsen samt vid Näsgård den 800 m. långa och 250 m. breda odlade Näsgårdsön.

Vattenståndet i Dalälven var förr mycket växlande, men sedan sjöarna uppåt Dalarna under senaste seklet fortlöpande reglerats genom kraftverksbyggnader har älvens variationer icke varit nämnvärt besvärande.

Den sista stora vårfloden kom 1916, då väldiga åkerarealer översvämmades runt de sjöar, som har förbindelse med älven. Vattnet steg då så högt att, landsvägen vid Vertins i Långshyttan var översvämmad på en lång sträcka, och åkrarna mellan Långshyttan och Samuelsdal låg helt under vatten.

Vi anför här vad Carlsson säger om tidigare vårfloders framfart:

"År 1844 inträffade en mycket hög höstflod. Det högsta vattenståndet under innevarande århundrade nådde älfven våren 1860, då stora förödelser åstadkommos. I Myckelby steg vattnet öfver nära 100 tunnl. (49,4 har) odlad jord, som för året blefvo obrukbara. En i Haängsbäck anlagd dam till skydd för jorden omkring Svinesjön och Lissjön genomskars och förstördes, så att minst 200 tunnl. (98,7 har) sattes under vatten. I följd däraf steg vattnet öfver landsvägen på myran vid Kalfhagen, och de vägfarande måste, tills vattnet föll undan, göra öfverfärden på färja eller taga en omväg upp åt Kyrkbärget. Nära nog öfversvämmades älven landsvägen strax invid kyrkan, i det att vattnet från Lissjön steg tillsammans med det från älfven genom en bäck i Smedby inströmmande.

Med knapp möda lyckades man hindra älfbron vid kyrkan från att slita sig lös, och vakt var natt och dag utställd vid densamma under högsta vattenståndet. Den nedstrycktes flera gånger under vattnet af det starka strömdraget, men upptogs genom att anbringa vågstockar på södra sidan. Mindre lycklig var man i Stora Skedvi, där Uppbo älfbro lösslets af den höga floden och fördes ända ned till Myckelby, där hon fasttogs och drogs iland. Af det strida vattnet utskuros på flera ställen stora stycken af stränderna och bortförd.

Ännu högre än 1860 steg älfvens vatten 1764. Husby älfbro lösslets då och bortfördes af floden. Man påstod, att det skett i följd af ovarsamhet, emedan man ej i tid lossat brons ena ände, så att hon fick lägga sig efter ena stranden, och ej häller afkastat brotaket, i hvilket fall hela den dyrbara underbyggnaden kunnat räddas.

Våren 1728 rådde äfven hög flod i Dalälfven, så att älfbron bittida en söndagsmorgon lösslets och fördes ned till Grådö bro, hvilken af Husbybron på eftermiddagen lösrycktes och bortfördes.

Hülphers berättar, att en här i förra tider vid älfven liggande gård Myrby blifvit af floden öfverändakastad och att lämningar däraf sågos vid lågt vatten."

Källa: Husby Socken i Dalarna Femte häftet sept 1979/Miles Söderberg.

Litteraturförteckning: Natur i Dalarna av Karl-Hermann Forsslund och Kai Curry-Lindahl. Gefle-Dala Jernväg 1860. Litteratur om Dalarna (4150). Olle Wingborg 1969. Husby socken förr och nu. Joh. Carlsson 1899.
Hembygdsundervisning under 3:e läsåret. Eric Theander 1931.