År
1929 skrevs ett nytt blad i LAIK:s historia. Man gjorde då ett
försök med den sedan några år helt nya svenska
idrottsgrenen orientering. Det är år 1919 som räknas
som födelseår, efter en tävling i Stockholmstrakten.
För klubbens introduktion av denna nymodighet tio år senare
svarade huvudstyrelsen och speciellt då Nils-Gunnar Isacsson.
Han hade lagt en bana på cirka åtta kilometer med två
kontroller. Under tävlingen satt han uppe vid Kämpbo gård
och skötte start och mål med tidtagning, sedan kontrollerna
utplacerats. Den första i Hässjegolvet öster om Hienshyttan,
och den andra vid Solbacka efter Långens strand. Från
denna kontroll hade löparna sedan att åter ta sig till
Kämpbo.
Någon speciellt lätt promenad kan det inte ha varit, eftersom
tävlingens regler föreskrev, då som nu, en viss klädsel.
Denna skulle vara täckt, och man tog sig fram i grova skor, långbyxor
förstås, ytterrock eller storväst och kanske i sportmössa.
Klubbens tävlingsekreterare noterade en gång dessa rader
i sin bok:
LAIK:s orienteringstävling till fots, söndagen den 24/11
1929. 8.000 m, lätt terräng, 2 kontroller.
1. A. Hellstenius, 54.48, 2. E. Hellstenius, 58.55, 3. Sven Englund,
1.11.23 4. Sven Grönkvist, 1.16.06, 5. Gösta Elvsberg, 1.16.48.
Fortsättning
följer
Efter
det första trevande försöket 1929 anordnade man under
åren 1932-35 inom klubben serietävlingar. Dessa rönte
ett synnerligen stort intresse på orten och hade ofta över
15-talet deltagare. Ur resultatlistorna kan vi plocka namn såsom:
Tord Södergren, Oskar Hellberg, Fritiof Lindgren, Bertil och
Erland Westling, Bertil Printz, Erik Lindström, Folke Bergh m.fl.,m.fl.Ofta
återkommande banläggare var Bertil Nordholm och Gunnar
Vinlöf. Dessa två invaldes i den första orienteringssektionen
tillsammans med Erik Johansson, Evert Vinlöf och Nils Holmberg.
Detta skedde vid LAIK:s årsmöte år 1935. För
första gången anordnades nu klubbmästerskap med följande
segrare: Seniorer - Olle Hellberg, juniorer - Edvard Blomkvist och
damer - Ann-Britt Södergren.
Mot slutet av 30-talet inledde man 4-klubbstävlingar tillsammans
med Säters IF, St Skedvi IK och Vika IF, Det stora namnet från
dessa kamper var utan tvekan Allan Hellberg, med en lång rad
segrar i seniorklassen. Han har även fina meriter från
större sammanhang. Nämnas kan vid DM, där han bl. a.
1937 belade tredje plats individuellt och 1938 en andra placering
i lagbudkavel, då tillsammans med Harry Johansson och Alvar
Berglund. Han deltog även vid SM 1939.
På
topp under 40-talet
Vid ovan nämnda SM, som gick i Ställdalen,
seglade en annan stjärna upp på resultatlistan, nämligen
från Falun nyinflyttade Sven Östlund. Han belade en mycket
hedrande åttonde plats. Fram till 1944 skördade han flera
stora segrar, så t.ex. i Avesta, Rättvik, och Årsunda.
I Årsunda började man nu för resten att verkligt frukta
långshyttepojkarna, eftersom Walter Hammarström ett år
tidigare även han vunnit seniorklassen. Östlund deltog sedan
med stor framgång som representant för Dalarna vid flera
landskapsmatcher. Bästa säsongen hade han 1942 då
han vid SM blev fyra. Sven Östlund, numera bosatt i och tävlande
för Leksand, framträder alltså som vår kanske
allra förnämste orienterare genom de gångna åren.
Bland föreningens yngre skogsluffare fanns också många
som började hävda sig. En stor dag hade LAIK vid Avesta-propagandan
1940 då två överlägsna segrar hemfördes,
dels i seniorklassen av ovan nämnde Östlund och sedan glädjande
nog i juniorklassen av Halvar Lunding. En annan junior på frammarsch
var vid denna tid Ingvar Johansson. Han triumferade år 1945
med att bli distriktsmästare för juniorer. Året efter
höll han på att upprepa bravaden, men blev vid sista kontrollen
omsprungen och fick en andraplacering.
Halvar Lunding hade nu blivit senior och gjorde ett storlopp vid omlöpningen
av DM 1944, det första förklarades ogiltigt, och vann detta.
Detta uppmärksammades förstås inom distriktet, varför
han senare blev uttagen till Dalalaget vid en tävling mot Stockholm.
Där fick han en fjortonde plats. 1948 ingick han i det LAIK-lag
som blev tvåa vid DM-budkavlen. Han löpte andra sträckan
med den näst bästa tiden.
I laget ingick för övrigt hans bror Martin och Harald Westman.
På spinnsidan hade det intill 1946 inte funnits
särskilt stort intresse på orten för denna friska
sport. Detta år började nu emellertid en flicka vid namn
Margit Gustafsson, senare gift Bäck, att tävla. Vid sin
första tävling, som gick i Hofors, blev hon överraskande
fyra. Hon fortsatte lika friskt hela detta år och avslutade
sin första säsong med deltagande vid SM. Året därpå
blev hennes allra bästa. Kometkarriär direkt alltså,
eller vad sägs om följande: Etta vid Årsunda nationella,
fyra vid Avesta-propagandan, trea i Fäbodloppet i Domnarvet,
femma vid Tyrvings internationella i Norge med en svenska före,
tvåa i Leksand, åtta vid DM och tjugoetta vid SM och näst
bästa dalatös. Som så många av sina manliga
klubbkamrater har även Margit representerat Dalarna vid landskapsmatcher.
Lika hastigt som detta årtionde tog slut, tog även de större
framgångarna slut. Till stor del beroende på att flera
av de aktiva hade flyttat från samhället liksom på
att återväxten inte var lika stark längre. Några
kämpade dock vidare ett par år fram till 1954, då
man var utan sektion.
En ungdomssektion inom LAIK insåg tydligt faran av detta och
anordnade en nybörjarkurs. Året därpå valdes
emellertid åter en sektion för orienteringssporten, och
med en grupp ungdomar från den nyligen avslutade kursen var,
man åter i farten, om än i blygsammare skala än tiotalet
år tidigare. Intresset svalnade sedan sakta igen och 1960 stod
man sorgligt nog åter utan sektion.
|
|
|
Sven
Östlund, skid- och orienteringskung 1939-45
|
Ny fart igen
Vid mitten av 6O-talet började det röra sig
igen i långshytteskogarna. då främst tack vare bröderna
Martin och Halvar Lunding. Med hjälp av några intresserade
och en enorm vilja började man arbeta fram en ny och mera ändamålsenlig
karta. Detta var ett ovillkorligt krav, eftersom man helt slutat att
använda den tidigare allenarådande i skala 1 :100.000 inom
orienteringskretsar här i landet. Den nya kartan täckte
ett område på 25 kvadratkm. runt omkring själva Långshyttan
och ritades i skala 1: 25.000. Därigenom kunde den göras
utomordentligt detaljrik. Genom att använda flygfotografier plus
diverse andra grundkartor och sedan helt enkelt gå igenom hela
området till fots, ritades stigar, små myrar, ja, t.o.m.
större stenar in på kartan. 1968 får anses som ett
viktigt årtal, då kartan utkom i tryck.
Under tiden detta arbete pågått hade en ny generation
fått lära sig grunderna för sporten genom de nybörjarkurser
som anordnats. Ett 30-tal ur alla åldrar fängslades av
orienteringssporten och utgör nu det "stall" av aktiva
som försvarar LAIK:s färger.
Inga av distriktets elitlöpare, vilka ju tillhör svenska
eliten, förfogar klubben numera över, men några segrar
har ändock hemförts under denna period av uppsving. I damklassen
av Anita Boquist vid jarlkut'n, Malmiafejden och i Hofors, i veteranklassen
av Stig Hellström också han i Hofors, samt av Helge Kokkonen
i pojkklassen vid Fäbodloppet i Domnarvet och i Rembo.
Klosterluffen
Vid
mitten av 40-talet stod som synes vårt klubbnamn högt inom
distriktet. Detta bidrog naturligtvis till att man började tänka
på att själva arrangera tävlingar. Nattorienteringar
hade blivit till en tradition sedan några år, men 1946
debuterade klubben som storarrangör vid en dagorientering Klosterluffen
kallad. (Enligt tidningsnotis från -46 hette det redan då
Klosterluffen). Med denna landsdelstävling samlade man 180 deltagare.
Denna tävling måste ha varit lyckad, för ett år
senare deltog hela 420 löpare. Detta år, alltså 1947,
var tävlingen för första gången nationell, d.v.s.
deltagare från hela Sverige har rätt att deltaga. Halvar
Lunding och Harald Westman hade lagt banorna med starten förlagd
till Norviks fäbodar och målet nere vid Hienshyttan. Med
undantag för år 1950, då klubben stod som värd
för natt-DM, och 1951 arrangerades Klosterluffen varje år
t.o.m. 1953. Sedan gjordes ett uppehåll. 1957 återkom
tävlingen, men på grund av att kraven började bli
högre på kartorna, beslutades att tills vidare åter
göra ett uppehåll.
Året 1968 blev det så nypremiär för Klosterluffen
och urpremiär för klubbens nya och egenritade orienteringskarta.
Tävlingen som även var långdistans-DM, samlade drygt
960 löpare, men deltagarrekordet slogs redan året därpå,
då hela 1.248 anmälda samlades vid Klosterliden, dit tävlingscentral
och mål var förlagda. Efter två år var den
första upplagan av kartan slut och dess terräng tämligen
utsprungen. I väntan på att ett nytt område skall
bli kartlagt vilar alltså tävlingen något år.
Men våra förhoppningar är att så snart som möjligt
få tävlingen till stånd igen.
SÅ
KAN DET GÅ
På en skidorientering var starten i Vika och
målet vid brukskontoret i Långshyttan. I en LAIK-patrull
var den ene åkaren bra skidlöpare men sämre orienterare
medan det för kompisen i patrullen förhöll sig tvärtom.
Vid sista kontrollen - ett fäbodtecken vid Flyttjesjön -
hade orienteraren tappat orken. Han gav därför skidåkaren
rådet: - Åk så fort du kan för en bra placering.
Orienteraren ämnade för sin del ta det lugnt den sista sträckan.
En bit från målet mötte orienteraren skidåkarens
fader, vilken sporde: - Var har du pojken min då? - Han måste
vara i mål vid det här laget, blev svaret.- Ingalunda,
sa' fadern. - Konstigt, tyckte orienteraren. Men när han så
själv äntligen kom i mål, vem får han se om
inte sin patrullkompis kommande från nästan rakt motsatt
håll!
Det påminner skrivaren om historien om snigeln som tävlade
med haren...
www.langshyttan.nu
