Långmora Fattiggård

3. UTREDNING.

Ingen tanke på byggande av fattiggård. kan spåras i protokollen under 1880-talet. Kommunens kostnader för fattigvård sköt visserligen i höjden, men detta faktum verkade inte vara anledning nog till någon men ingående behandling av frågan förrän år 1893. Den aktualiserades då i kommunalnämnden den 14:e juni:

"Från Kommissarien Herr Ax. Olofsson hade inkommit ett erbjudande att köpa hans ägande gård f.d. Vikhytts i Smedby hwilken han ansåg synnerligen lämplig som fattighus.”

Nämnden hade måhända en annan åsikt om lämpligheten. Men som en direkt följd av landsfiskalens erbjudande tillsattes en kommitté på fem personer som skulle utreda lämpligaste sättet för fattigvårdens ordnande I Husby kommun.” I Kommitten ingick:

Komminister Es. Torsell Smedby, nämndeman E G Andersson, Ängsnäs, direktör Carl Brogren och handlande J G Jansson, Långshyttan och brukspatron A E Hanngren, Ytternora, med den sistnämnde som sammankallande.Kommitten arbetade med stor energi och beslutsamhet och framlade på kommunalnämndens sammanträde den 13:e december samma år en berättelse om sitt uppdrag och ett betänkande. Jag återger här en del av det av kommittens sekreterare Torsell författade betänkandet. I detta och i de följande citaten har stavningen för överskådlighetens skull moderniserats.

"Husby socken har allt hittills I fråga om vården av sina fattiga varit hänvisade till utackorderingen för de alldeles hjälplösa, samt har ifråga om dem som något kunna till sitt uppehälle bidraga eller åtminstone kunna sköta sig själva, lämnat penninghjälp eller diverse förnödenheter in natura utan att äga någon asyl där varken de ena eller de andra icke ens för tillfället kunnat mottagas eller erhålla vård.

Varjämte särskilt de stora missförhållandet faller i ögonen, att de barn som äro födda utom äktenskapet och i backstuga uppfödda tillika med många andra under ungefär liknande omständigheter uppfostrade, av fattigvården mer eller mindre understödda, i allmänhet erhålla en mycket dålig uppfostran. De bilda ett proletariat inom, kommunen vilket släkte efter släkte snarare försämrat än förbättrat kommer i sinom tid att ligga kommunen till last.

Anskaffandet av ett på ett eller annat sätt ordnat hem där såväl de gamla kunna erhålla nödig vård som och de unga en god och kristlig uppfostran, synes oss vara den allra första och förnämsta åtgärden i fråga om fattigvårdens ordnande. Förnämligast två slag av sådana hem är nuförtiden på landsbygden brukliga nämligen s.k. fattigstuga, där understödstagaren erhålla husrum och vedbrand samt därjämte antingen full försörjning med mat och kläder under en gemensam föreståndares hushållning eller kontanta eller naturbidrag, varmed de få hushålla var och en åt sig själv, dock utan att något arbete av dem krävas. Fattiggård i förening med jordbruk där understödstagarna erhålla fullständig försörjning men förbindas att fullgöra de utom- eller inomhus förekommande sysslor, som dem åläggas och som det står i deras makt att utföra. Av den senare sortens anstalter har på senare tiden flera stycken både fjärmare och närmare belägna och särskilt i större kommuner flera inrättats. Av den förra sorten här i närheten endast en, nämligen i Garpenberg.

I fortsättningen redogjordes för de studiebesök som gjorts. Fattiggårdarna i Ovansjö; Torsåker, Hedemora, Stora Skedvi, Grangärde och Smedjebacken samt fattigstugan I Garpenberg hade besökts. Därefter hade man enats om att det var en fattiggård med jordbruk man skulle satsa på. Man annonserade därför i ortspressen efter lämplig egendom. Många villiga säljare gav sig tillkänna. I första etappen utbjöds 12 gårdar i olika delar av socknen. Av olika anledningar bortföllalla utom tre i Djusa by. Meningen var att den nya anläggningen där skulle byggas på det "invid sjön Hönsan belägna Qvarnberget." Men i sista minuten "hade framträtt inför kommittén" två ägare till gårdar i Sundfiske by som säljare. Här gavs bättre förutsättningar än vad de tidigare undersökta kunde erbjuda, bl.a. belägenhet efter stora landsvägen.

Man prioriterade inget av alternativen. I båda fallen låg inköpspriset på 28 000 kronor. Någon exakt totalkostnad hade inte räknats fram, men preliminärt nämndes en summa mellan 58 000 och 63 000 kronor, ett belopp som man beskrev som avsevärt. Men:

"de kommitterade mena, att man icke för den sakens skull bör rygga tillbaka för företaget i sin helhet, då det ostridigt är ett samhälles plikt och skyldighet att bättre än vad hittills inom denna kommun skett vårda sig om sina fattiga, gamla och orkeslösa samt sörja för ett kommande släktes förbättrade uppfostran. Ty här om någonsin besannas det ordet, att som man sår får man ock uppskära.

För anskaffande av nödiga medel föreslå kommitterade upptagande av ett amorteringslån på 40 år, vilket helt visst inte nekas då kommunen förut är skuldfri. Denna tidpunkt torde vara den mest tjänliga då penningeräntan sällan nedgår så lågt som nu, än mindre understiger den närvarande (4 procent, förf. anm.), varför synnerligen goda villkor böra kunna betingas."

Betänkandet andades som synes stor optimism. Förslaget antogs av kommunalnämnden som dess eget. Men kommunalstämman samma år tog inget avgörande beslut. Man ansåg, att frågan var så viktig att den borde utredas ytterligare. Man hade också ekonomiska betänkligheter och ansåg de föreslagna gårdarna vara alltför stora. Dessutom ifrågasattes fattiggårdens placering i de tämligen tätbefolkade byarna Sundfiske och Djusa.

Av olika skäl åtgick sedan närmare två år till utredningsarbete. Vid kommunalstämman den 17:e november 1895 lades fram rapport om detta. Man hade vid den förnyade annonseringen erbjudits sex inte tidigare utbjudna gårdar. Det förslag som nu kommittén lade fram var avpassat efter de önskemål som framförts på 1893 års stämma. Gården skulle ha lagom stor areal. Den skulle även ha lämplig placering och

"ej förläggas alltför nära intill andra gårdar, emedan eljest många ledsamheter och obehag kunna beredas dessa gårdars åboar som ock fattiggårdens föreståndare och fattigvårdsstyrelsen. Den ensamma belägenheten medför, att inga grannar kunna bli oroade av fattiggårdens folk. Skvaller, trakasserier och obehag undvikes."

Eventuella konsekvenser för "fattiggårdens folk" nämns inte.

4. BESLUT.

Den egendom man nu ville köpa var Långmora i nordligaste delen av Myckelbyn. Den var betydligt mindre än de tidigare alternativen. Priset 15 900 kronor ansågs överkomligt. Långmora uppfyllde också kravet på enslig belägenhet. Men "likväl är den belägen vid indelad väg och avståndet från Långshyttan, där allt vad som kan behöva köpas finnes att få, är blott 1/4 mil." Av, de byggnader som fanns skulle endast mangården kunna användas. Den ansågs kunna duga som dagkarlsbostad. I övrigt måste det till nybyggnad. Huvudbyggnaden skulle uppföras i en hage ner mot sjön Amungen där den gavs ett naturskönt läge.

Idén till planlösning hade man funnit vid ett besök på Ramsbergs fattiggård I Örebro 1än. På nedre botten i den stora byggnaden skulle finnas 2 rum for föreståndaren, matsal samt 2 stora logement, rymmande vardera 15 sängar. Där skulle "fömämligast äldre män och qvinnor inhysas." Centralt i övervåningen en större arbetssal for kvinnliga arbeten. Omkring denna logement för gossar och flickor, skolsal, ett rum för lärarinnan och ett för kommunalnämnden. Totalt antogs byggnaden maximalt kunna inrymma 90 sängplatser.

Man ville från första början satsa på centraluppvärmning. Tillverkaren av den tänkta anläggningen - Ebbes Bruk vid Jönköping- kunde visa upp inte mindre än 189 intyg i vilka dess stora fördelar framfor kaminer och kakelugnar betonades:

"De äro mycket hållbara, synnerligen lätta att sköta, kunna eldas med allt brännmateriel t.o.m. sura rötter och knabbar. De tillgodogöra sig 95 procent av den utvecklade värmen och är fullständigt ventilerande."

Den högre kostnaden antogs mer än väl motiveras av de ovan uppräknade fördelarna.

Ett sjukhus skulle byggas. I det skulle finnas ett mottagningsrum for läkaren och ett sjukrum för män och ett för kvinnor. Dessutom ett fullkomligt isolerat ruin för "med smittosam sjukdom behäftade" och "genom särskild korridor avskild en avdelning för idioter och dårar." Eldstaden i denna avdelning skulle finnas i förstugan.

I brygg- och bagarstugan skulle inrymmas bad-- och desinfektionsrum, ett mindre slöjdrum samt potatiskällare. Bredvid den skulle byggas vedskjul och avträde. Nya ekonomibyggnader till jordbruket måste också uppföras.

Den totala framräknade byggnadskostnaden var drygt 37 000 kronor. Levande och döda inventarier skulle kosta 9 000 kronor, varför totalkostnaden steg till i runda tal 62 000 kronor. För finansieringen fanns 10 000 fonderat I Husby fattigkassa. Sparbanken ställde upp med samma summa. Resten måste den tidigare helt skuldfria kommunen låna upp. Lånebehovet skulle till sist visa sig vara 44 000 kronor. Amorteringstiden var 40 år.

Kommitten betonade projektets nödvändighet, men kunde inte ställa några garantier för sjunkande fattigvårdskostnader i en nära framtid om planerna sattes i verket. Men man pekade på erfarenheter från andra kommuner, där kostnadsökningen upphört efter fattiggårdsbyggen. Kommunen hade år 1893 understött 47 orkeslösa, 38 änkor och andra kvinnor med sammanlagt 99 barn, 27 barn hade varit utarrenderade och delvis understöd hade utgått till 51 personer. Man framhöll, att detta antal sedan dess ytterligare ökat därför att

"Husby kommun utan fattiggård är på alla sidor omringad av kommuner med fattiggård, vilket har till följd att en mängd personer tillhörande dessa samhällen och färdiga att behöva eller begära fattigvård, men som av en eller annan orsak icke vilja intagas å fattiggård, begiva sig till Husby och uppehålla sig här på ett eller annat sätt så lång tid att Husby måste sörja för deras understöd. Detta missförhållande skulle upphöra, därest även Husby ägde fattiggård.

Likastatt är nog även förhållandet med rätt många av socknens egna personer, vilka nu finna det allt för bekvämt att tigga pengar av fattigvårdsstyrelsen, men som sedermera hällre själva försörjde sig än att mot helt underhåll ställa sin arbetskraft till kommunens förfogande."

Om det i första hand var ekonomiska argument man hade att komma med, avslutades dock förslaget med synpunkter på den rent mänskliga sidan av saken:

"I fattiggårdsfrågan ligger således den stora dubbla uppgiften att dels för det nuvarande bereda all möjlig hjälp åt de gamla, orkeslösa verkligt hjälpbehövande, dels uppfostra för framtiden till goda nyttiga medborgare mången som eljest skulle få sitt hem på landsvägen, i tukthuset eller i fängelset.

Kommunalstämman godtog till alla delar det framlagda förslaget. Men det fanns delade meningar. Mot beslutet reserverade sig nämligen socknens kyrkoherde åren 1881 - 1897, hovpredikanten Karl Sundelin. I reservationen utvecklade denne en helt annan grundsyn än den utredningen gett uttryck för. Anläggningens avsides belägenhet kritiserades:

"De fattiga böra på intet vis avsöndras eller förvisas från dagliga besök av och umgänge med andra människor. De böra se sig vara föremål för var mans intresse och välvilja. Genom en belägenhet i närheten av kyrkan vunnes dessutom den förmånen, att den söndagliga gudstjänsten kunde övervaras."

Tyngdpunkten i reservationen lades på kritik av den planerade skolan på Långmora:

"en dylik skola, avsedd uteslutande för fattiggårdens barn, har med sig så. många olägenheter så väl i disciplinärt som humanitärt hänseende, att jag icke tvekar stämpla dess inrättande som ett pedagogiskt misstag."

Dessa olägenheter menade Sundelin hade kunnat elimineras om fattiggården placerats mera centralt. Barnen från fattiggården hade lätt kunnat få plats i Smedby skola. Förhoppningsvis skulle detta ha inneburit bättre möjlighet till social anpassning. Reservationen avslutades:

"Därigenom hade de undgått den hårda lotten att nödgas träda ut i världen med namnet "fattigskolebarn", som de nog sedermera ej så lätt lära kunna bliva befriade ifrån."

5. BYGGANDE.

Kyrkoherdens argumentering fann inget stöd. Planerna sattes i verket, och det blev den tidigare utredningskommittén som även fick ansvara för byggandet. Som byggmästare i första etappen antogs G F Vesterlund från Säter. Bygget framskred enligt planerna. Dock kom man snart underfund om "önskvärdheten av anordning för ångkokning." Man ansåg, att

"olägenheterna av kokning i vanliga pannmurar äro många, såsom dels den stora tidsutdräkten med åtföljande betydlig bränsleåtgång, dels den ojämna kokningen och att maten så lätt och ofta bränns vid, varigenom större svårigheter vid serveringen äga rum."

Det beslutades, att begagnad utrustning från Falu Länslasarett skulle köpas "till skäligt pris" Man bestämde vidare, att fattiggårdens behov av matvaror skulle fyllas genom entreprenadauktion. Telefon installerades också. Numret var Långshyttan 7.

Byggandet av ekonomihus drog ut på tiden och kunde inte avslutas förrän en bit in på det nya seklet. Men man fick också ekonomisk hjälp på ett sätt som i viss mån kan berättiga och måhända förklara den utdragna planeringen. Sedan flera år tillbaka pågick nämligen en process i häradsrätten och sedermera i Svea Hovrätt mellan kommunen och kronan angående äganderätten till sockenallmänningen. Utslaget till kommunens förmån kom lagligt nog i slutet av 1898. Det virke som behövdes för byggandet av ladugård m.m. på Långmora var det nu möjligt att skaffa fram från allmänningen. På så sätt blev bygget betydligt billigare än det från början var tänkt.

6. DRIFT.

Den 28:e februari 1898 firades invigningen "på ett högtidligt sätt." Då hade sedan ett halvt år tillbaka anläggningen tagits i bruk för sitt ändamål. De första "hjonen" intogs i slutet av 1897.

Anläggningens första föreståndare tillträdde redan den 1:a maj 1897. Han skulle enligt det omfattande tjänstereglementet vara gift. Hans hustru skulle "sköta fattiggårdshushållet." Deras sammanlagda lön var till 800 kronor per år samt "fri kost av samma sort som fattighjonen jämte bostad av tvenne mm." Detta var tydligen attraktiva villkor. Inte mindre än 317sökande svarade på annonsen. Dessa ansökningar fyller fortfarande sex kartonger i Husby kommuns arkiv. Totalt fyra föreståndarepar arbetade på Långmora. Kontraktstiden var tre år, men det sista -Sven Berglund och hans hustru- tillträdde 1911 och innehade sedan platsen under Långmoras återstående tid som fattiggård.

En ingående skildring av livet på Långmora fattiggård faller utom ramen för denna framställning, men reglementen och föreskrifter har mycket att berätta. Här blott några korta fakta:

Antalet "hjon" var i september 1898 67, varav 28 barn av vilka 16 gick i skolan. Antalet steg sedan något och kom att variera genom åren. Men detta var ändå bara en mindre del av det tidigare redovisade klientelet. Utredningskommitténs tankegångar om minskad inflyttning till socknen av understödstagare hade tydligen besannats.

En bidragande orsak till detta var säkert den passus i intagningsreglerna som stadgade:
"Varder någon å fattiggården mottagen till full förvaring, som ej blott tillfällig är, skall allt vad han då äger tillfalla Husby fattigvård, som däröver fritt förfogar." Reglementet föreskriver dessutom en långt gående inskränkning av den personliga friheten som säkerligen verkade avskräckande. Utskrivning var möjlig, men kunde inte upprepas. "Olydnad och tredska" kunde bestraffas med aga eller "anvisande av plats i egen cell."

7. AVVECKLING.

Långmora figurerade endast sporadiskt i källorna under seklets* första år. Men man menar 1901 att "fattiggårdens konfirmationsungdom böra hava konfirmationskläder i likhet med socknens övriga barn." 1905 bestämdes att brandstegar till barnens sovrum skulle anskaffas. Året därpå var man så mogen att tänka om ifråga om skolans placering på fattiggården. Man insåg tydligen det befogade i den kritik, som den numera avlidne kyrkoherden Sundelin framfört i sin reservation till anläggningsbeslutet. Erfarenheterna hade inte varit de allra bästa.

Nu sökte man andra lösningar. Möjligheten att bygga ett i kyrkbyn placerat barnhem skulle undersökas: "Därigenom befrias barnen från det mindre goda inflytande, som utövades af en del på fattiggården intagna osedliga personer och av andras råhet, samt slippa se allt det elände som i form av sinnessjukdom, fallandesot och idiotism där är samlade."

Ett par år senare togs beslut om att bygga barnhem. En donation av okänd givare hade underlättat finansieringen och man inköpte den s.k. Douhanska fastigheten i Smedby. 1910 var barnhemmet färdigt och skolan på Långmora indrogs från och med höstterminen detta år. Den hade då. drivits i 12 år. Sammanlagt fyra lärarinnor hade varit verksamma där.

Från 1911 års början anställdes en sjuksköterska, som skulle vara stationerad på Långmora och ha hela socknen som verksamhetsområde. Hon skulle få. disponera en del av de genom skolans indragning överblivna utrymmena. Hennes arbetsuppgifter var omfattande och det betonades, att "hon skall behjärta vikten av sitt kall". Lönen var 500 kronor per år och 50 öre per dag och fritt uppehälle när hon vistades utanför Långmora. Kostnaden för enskild sjukvård -resor inräknade- skulle den som sökte vården bekosta. I reglementet var anmärkningsvärt nog en månads betald semester inskriven.

Snart nog började man tvivla på det riktiga i att ha sjuksköterskan stationerad på fattigvården. Tvivel uttalades även om det lämpliga i att ha "några i smittosamma sjukdomar insjuknade där." En kommitté på tre personer tillsattes, som skulle "utreda denna fråga och framställa något förslag till dess lösning, varvid naturligtvis också den ekonomiska sidan av saken skulle tas i vederbörligt beaktande." Måhända kom den aspekten att bli avgörande. Epidemisjukstugan blev kvar på Långmora nästan hela tiden fram till försäljningen.

Ordet "fattiggård" syntes alltmera sällan i protokollen vid slutet av 1910-talet. Den vedertagna benämningen var istället "försörjningsinrättning". Man fick upprepade besök av länets fattigvårdskonsulent, som först endast hade små anmärkningar att komma med, t.ex. att långbänkarna vid matborden borde bytas ut mot stolar. Men i november 1920 föreskrevs, att anläggningen måste förändras för att motsvara de krav som ställdes. De stora logementen måste byggas om till "mindre salar som medför lämpligare fördelning av understödstagarna.

Det framgick klart vid den därpå följande utredningen att Långmoras dagar som Husby sockens försörjningsinrättning var räknade. Ombyggnaden skulle bli lika dyr som nybyggnad av ålderdomshem. Dessutom framfördes andra argument som

"Ett jordbruk till ett ålderdomshem torde även endast vara förlustbringande efter den erfarenhet som gjorts på Långmora." "Det erinrades om Långmoras ensliga läge varigenom det många gånger blev betraktat som en förvisningsort för de fattiga."

Som synes helt andra tongångar än 25 år tidigare.

Av Klosters AB köptes en tomt i Långshyttan. På denna uppfördes det nuvarande ålderdomshemmet Solhem. Det togs i bruk den 15/1 1923. Egendomen Långmora försåldes for 100 000 kronor till Gävle stad, Gävleborgs och Kopparbergs läns landsting den 31/12 1922 Den användes därefter under många år av köparna som arbetshem, mesta tiden för försumliga familjeförsörjare. Under andra världskriget användes anstalten som interneringsläger och även som uppsamlingsläger för koncentrationslägerfångar från Tyskland. Egendomen är numera privatägd.

8. SAMMANFATTNING.

Långmora fattiggård tjänade sitt ursprungliga syfte under ett kvarts sekel. Att den överhuvud taget fyllt denna funktion är okänt för de flesta sockenborna idag. Denna översiktliga undersökning med tonvikt på beslutsprocessen har gett mig en inblick även i de sociala förhållandena, som lockar till fördjupad forskning. En del intressant materiel har här inte fått plats. Dock återstår istället att sammanfatta och att söka besvara de i inledningen ställda frågorna.

Beslutfattarnas bevekelsegrunder var flera. Man ville äntligen åstadkomma en varaktig lösning på det allt svårare fattigvårdsproblemet. Att Husby socken kommit på efterkälken var helt klart. Socknen hade nästan kommit att bli en fristad för människor som ville undvika att i sina hemsocknar hamna på fattiggården. Tydligen ställdes det inte, alltför oöverstigliga krav på de inflyttandes mantalsskrivning. För den mottagande kommunen medförde då detta kraftigt ökade kostnader, som motiverade tämligen kostsamma investeringar. Om alltså skälen i första hand var krasst ekonomiska får man inte frånkänna de ansvariga mänskliga och humanitära bevekelsegrunder. Man var helt säkert medveten om den nöd som rådde på sina hall. Omtanken om barnen går som en röd tråd genom hela beslutsprocessen.

Stor enighet präglade från början handläggningen. Vid valet av lämplig gård framskymtade dock i källorna olika åsikter, måhända lokalt betingade. När kommittén lade fram sitt första förslag 1893 var det efter ett omsorgsfullt utredningsarbete. Den återremiss som blev följden av 1893 års kommunalstämma var man tydligen inte beredd på. Det skulle nämligen dröja ett halvt år innan man med viss tvekan fortsatte utredningen. Det framgår tyvärr inte vem som yrkade på fortsatt utredning och framförde kritiken.

I fortsättningen tog man stor hänsyn till vad som framförts som önskvärt på sockenstämman och lade stor vikt vid gardens lokalisering helst i en utkant av socknen där "vanligt folk" inte skulle behöva beblandas med "fattiggårdens folk." Därför var placeringen nära kyrkan inte tänkbar trots kyrkoherde Sundelins välmotiverade protester. Det lyckade inköpet av Långmora medförde, att alla nymodigheter med t.ex. centralvärme och ångkokning accepterades utan protester trots att totalkostnaden på det sättet sköt i höjden.

Tyvärr blev nog inte resultatet helt och hållet vad man tänkt sig Visserligen slutade kostnaden för fattigvården att stiga. Den förblev istället konstant under flera ar och bestod till en betydande del av kapitalkostnader och löner. Den rena understödskostnaden sjönk. Men man måste snart överge en del, av de användningssätt man från början tänkt sig som de väsentligaste Man accepterade kyrkoherde Sundelins synsätt när det gällde skolans berättigande på fattiggarden Man var även väl medveten om, att epidemisjukhuset nog borde ha en lämpligare placering Dessutom kom man underfund om, att den ursprungliga inriktningen med jordbruk som huvudsysselsättning för de intagna var alltför förlustbringande. Många av de ursprungliga lösningarna övergavs.

Med facit i hand går det alltså att påstå, att man gjorde en hel del misstag trots vällovliga ambitioner. Det är även anmärkningsvärt hur det allmänna synsättet ändrades bara inom loppet av ett kvarts sekel. Det är stor skillnad mellan 1898 års fattiggård och ålderdomshemmet av år 1923. En attitydförändring, som inte enbart kan förklaras av att mycket få av 1895 års beslutsfattare troligen fanns med 25 år senare.

Om det då till slut går att då några mera allmängiltiga slutsatser av utvecklingen på Långmora överlåter jag med varm hand åt någon i vårdhistoria mera bevandrad att bedöma!

Seminarium: "Vårdens historia i Dalarna"

Hedemora den 22 november 1991.

Författare: Gösta Karlsson.

KÄLLFÖRTECKNING.
Otryckta källor. Hedemora Kommunarkiv.
Husby socken.
Kommunalstämmans protokoll A I: 1-2.
Kommunalfullmäktiges protokoll A 1:1
Kommunalnämndens protokoll A I: 1-4
Kommunalnämndens protokollsbilagor A 11:1-2
Kommunalnämndens handlingar F Va: 1-2
Fattigvårdsstyrelsens ritningar J I
Tryckta källor.
Carlsson Johan. Husby socken i Dalarna Hedemora 1899.
Ritning Husby Fattigvårdsstyrelses ritningar J I
Vinjettfoto: Svenska Gods och Gårdar 1939

Högskolan
Falun/Borlänge
Dalarnas Forskningsråd.