Rellingbergs gruva

 

På en karta från slutet av 1700-talet kallas åkerstycket, där gruvan är belägen, för Gruvvreten, och där fanns en liten fördjupning. En jordrymning hade tydligen upptagits för länge sedan, men den hade blivit övertäckt och glömd. En företagsam bonddräng, Clas Westerholm, gick 1841 över området med gruvkompass och fann ett utsträckt magnetfält. Han fick mutsedel och blev därigenom ägare till hälften i gruvan. Jordägaren, Klosters bruksegare, förskotterade Westerholms andel i kostnader för schaktdrivning och förtimring samt upptog ett tre meter djupt schakt genom jordlagren till malmen.

Efter sex års arbete, varunder gruvan visade sig lönande, inköpte bruksägarne inmutarandelen för 8 000:-kronor. Som det brukar vara i samband med gruvaffärer, uppkom även i detta fall rykten om gruvskoj. Det påstods, att Westerholm från början fått förbinda sig att av sin hälft i gruvan icke sälja malm och därför fick Westerholm nöja sig med 8 000 kr i stället för 12 000, som han begärde. Omkring 35 år senare var byggmästare - som han då nämndes - Westerholm utfattig, och bolaget betalade honom ytterligare 5 000 kr, "för att trygga hans utkomst".

Dagbrott

Från början drevs gruvan som dagbrott, vilket den stora stöten utvisar. När bolaget blev ensam ägare, drevs ett lodrätt schakt väster om stöten och senare, på grund av ändrad brytningsmetod, ett nytt schakt närmare stöten. För malmspelet och för pumparna påbörjades omkr. 1865 anläggandet av turbindrift. För ändamålet grävdes en ca 400 m. lång kanal från dammsjön i riktning mot gruvan, och från kanalens ändpunkt fördes vattnet i en ca 500 m lång 3 1/2 fots plåttub med 9,5 m fallhöjd till gruvans "spelhus". Under spelhuset var en 17 hkr turbin uppställd för malm- och vattenuppfordringen. Senare fick konstgången sin egen turbin. Som reservkraft fanns en 8 hkr lokomobil.

Vaskverk

Mot slutet av 1800-talet anlades ett vaskverk intill gruvan. Det bestod av ett lutande spår, uppför vilket malmtrallor spelades upp. Trallorna hade nedfällbara bottnar, så att malmen kunde tappas på bord, där kvinnor stod på båda sidor och vaskade ur malmen. Det vaskade kastades i ett slags stora hinkar, som saknade botten, var vidare nedtill samt som var placerade på trallor. Betalningen utgick efter antalet fyllda hinkar. Vaskspelet drevs med linledning från en särskild liten byggnad, kallad ”dynamohuset”. Där var uppställda två turbiner, en för vaskverket och en för drift av en dynamo, som levererade kraft till elektriska borrmaskiner.

Oxar och pråmar

I begynnelseskedet fraktades malmen med oxar eller hästar som dragare till Långshyttans hytta. Senare, troligen på 1850-talet, anordnades malmtransporten med pråmar. Från gruvan till sjön Rellingen grävdes därför en kanal, där man gick på kanalkanterna och drog fram pråmarna med krokar. Över Rellingen, genom Lillforsån och över Tyllingen roddes pråmarna. Från Tyllingen grävdes också en kanal - kanalen närmast Brukshotellet - längs vilken pråmarna drogs till hyttbacken framför masugnen.

1868 börjar en ny etapp i fråga om malmtransporterna, av protokollen utläsas, att man på grund av ändrad brytningsmetod fick så mycket gråberg över, att en järnvägsbank från gruvan över myren till Lillforsen börjat utfyllas. Det berättas efter dåvarande gruvfogden Pettersson, att myren syntes bottenlös. Det gick åt väldiga mängder gråberg innan det blev en fast bank. Gruvbanan påbörjades alltså ett par år tidigare än pråmtransportleden Långshyttan-Born, som påbörjades 1871. Sannolikt blev gruvbanan och pråmtransportleden färdiga ungefär samtidigt och anslöts till varandra vid pråmarnas angöringsbrygga nedom Nybygget. Re!lingsbergs malm kunde då fraktas den vägen till Silvhytteå och Edsken.

Från anläggningsåret ung. 1872 till 1892 användes gruvbanan som hästbana, men sistnämnda år kunde efter erforderliga förstärkningsarbeten anslutning ske till den under byggnad varande lokomotivförsedda järnvägen från Långshyttan mot Byvalla.

Efter Rellingbergsgruvans nedläggning 1932 och sedan befintliga sliglager förbrukats 1935, revs banan mellan gruvan och Lillforsen 1952.

Kapacitet och lön

Under 1870-talet var malmbrytningen 13-19 000 ton per år, och ca 60 man var anställda vid gruvan.

Avlöningarna var:

för borrad fot	35 öre
för uppfordring	1 1/4 öre per ctr
för skrädning	1 öre per ctr
för vaskning	6 öre per ctr
Smederna erhöllo	4 öre per borrad fot

Ett vaskverk med vattenspolning var inrättat för malmens rengöring från gråberg.

Källa: Husby Socken i Dalarna Tredje häftet nov 1977/Miles Söderberg