LAIK :s första styrelse hade otvivelaktigt det vällovliga uppsåtet, att den idrottsliga verksamheten skulle vara så allsidig som förhållandena medgav. Redan under första året togs initiativ till en skridskobana. 6 snöskopor inköptes och till materielförvaltare utsågs Einar Dahlin. Alla medlemmar skulle hjälpa till att hålla banan öppen för bandyspel och dylikt och vidare valdes en kommitté, som skulle svara för programmen på skridskobanan. I denna kommitté ingick Erik Hellberg, Gustav Wistrand, Martin Liljeqvist, Hugo Johansson och Vilhelm Hansson.

Ishockeyspelet hade visserligen året förut introducerats i Sverige och även blivit olympisk gren, men det skulle dröja länge innan detta trängde ut i provinsen. Bandyn var däremot ett populärt isspel och det blev även detta spel, som kom att dominera på "skridskobanan" i den mån någon sådan kunde hållas öppen under snörika vintrar. Banan var företrädesvis förlagd till sjön Tyllingen, i olika riktningar beroende på hur åar och "drag" höll sjön öppen, men vissa vintrar också på Lången och Rällingen. Ett bandylag tog tydligen form så småningom. I årsberättelsen för 1928 omtalas, att bandylaget spelat 2 matcher. Visserligen blev det förlust i dessa matcher, men enligt årsberättelsen "hade verksamheten varit liflig".

Påföljande år är tongångarna mera pessimistiska. Vid ett möte den 10/11 1929 sägs det rent ut, att det går ej att hålla en bana ren och dessutom blir det bara förlust. Förmodligen gick det sedan något år utan något bandyspel i LAIK.s regi tills några entusiaster startade på nytt. I ett protokoll kan man läsa att 1932 "beslöts att den nybildade bandyklubben skulle uppgå i LAIK som sektion med egen styrelse och administration. Verksamheten har varit liflig under vintern."

Den livliga verksamheten framgår av följande tabell:

A-laget	10	6	1	3	62-25
B-laget	3	3			12- 7
J-laget	2	2			18- 4

Säsongen 1933-34 gav följande resultat:

A-laget	14	7	2	5	60-38
B-laget	6	4		2	30-11

Laget deltog i Södra Dalarnas bandyserie och spelade dessutom vänskapsmatcher. Verksamheten drevs av en inom LAIK fristående sektion, som endast fick anslag från klubben med 50-75 kr. per år. Det fortgick så t.o.m. säsongen 1937 - 1938 och sedan var det slut med seriebandy för LAIK:s del. Bandyspelet på sjöisarna medförde ofta stora problem. Snövallarna runt banan blev ibland så tunga, att vattnet pressades upp genom sprickor i isen. Många gånger stod spelama i djupt vatten när de samlades vid hörnslag och trycket på isen ökade. Under en match på 1930-talet mot Djurgården på Rällingen var isen därtill så svag, att publiken måste hänvisas till landbacken.

Det ville till att det fanns entusiaster under sådana förhållanden. Utan att förringa någon av dessa kan man väl nämna namn som Gösta Lööf och Erik Eriksson. Många matcher skulle nog inte ha blivit spelade om inte Lööf trotsat alla motigheter i förberedelserna. Eriksson, liksom Lööf aktiv spelare, förde alltid bandysportens talan på möten och sammanträden.
Bandyspelet låg sedan nere under krigsåren. 1944 gjordes ett misslyckat försök med en landbana vid konditori Centrum. 1945 genomfördes en "korpserie" för 7-mannalag på Tyllingen.

Avslutningsvis må ytterligare några namn utöver den avbildade elvan nämnas som bandyspelare av klass: Carl-Axel Ekman, Axel Ericsson, Sigvard Bergh, Sven och Folke Grönqvist, Sigvard Andersson, Arnold Persson, Gunnar Lundin, Helge Johansson, Erik och Gustav Johansson, Arthur Westling, K. A. Persson, Sigvard Nasenius. Den sistnämnde avancerade så småningom till bandymålvakt åt div. 1-lagen Rättvik och Västerås SK. Sedan LAIK lagt ned bandyn ägnade "Kåge" Eriksson och Kallenbergs Erland Hedemora sina tjänster en tid.

---

SPURTA 3 MIL RÅDDE HÄGGBLAD

Oskar Hellberg torde väl vara vår meste skidåkare - som framgår av denna skrifts skidkrönika. I 35 år var han aktiv i spåret och hann med åtskilligt.
Goda råd har Oskar också fått genom tiderna. En gång frågade han den store skidbohemen Artur Häggblad hur man skall bete sig för att vinna Vasaloppet.
Jo gosse, först åker du de sex första milen i normalt tempo, se'n spurtar du de tre återstående, och saken är klar.

Vid DM 20 km. svår terräng i St. Skedvi 1927 bad LAIK:s skidpappa Gunnar Bruhn Särna-Hedlund att hålla ett öga på en viss yngling, Oskar Hellberg, som startade före honom i spåret. – Vi väntar oss en hel del av honom i framtiden och vill gärna höra en experts utlåtande om hans stil och förutsättningar, förklarade LAIK-basen. Efter loppet kom Särna-Hedlund fram och undrade var den där ynglingen tog vägen, som han skulle hålla ett öga på i spåret. Tja, han vann juniorklassen på rekordtid! svarade Bruhn. Sanningen var alltså den, att Hedlund aldrig kom ikapp Oskar och således fick varken syn eller häng på honom.

www.langshyttan.nu