Lars Toresbo
	K N I V S T I G E N
	Berättelser om en gammal vandringsled
	Utgiven av kulturförvaltningen i Falun 1978
	Lars Toresbo
	1926 - 2004

 

 

Smidigt slingrar sig stigen genom vår hembygd, elegant undvikande varje blötmark. Är man ibland lite osäker om vägen - det finns otaliga yngre sidostigar - är det bara att följa de rödmarkerade stenarna.
Med aldrig svikande säkerhet utnyttjar stigen terrängens möjligheter. Många små och tvära krökar gör den för att undvika hinder, men utan att någonsin förlora den målmedvetna huvudriktningen mot Stockholm.
Går man vägen fram så funderar man nog lite till mans: "Vilka har en gång i tiden gått här och hur har dessa människor haft det"? Vad är det i samhället som gjort att denna stig en gång i tiden användes?

Tittar man på kartor från äldre tider (1655) så syns det att landsvägen från Falun genom Vika var en slingrande väg genom Knivabygden förbi Fernviken, upp mot kyrkbyn, genom Strand och över Lunds bro för att fortsätta söderöver. Det är klart att en sådan väg tog lång tid att tillryggalägga om färdsättet var att gå. Därav föddes väl genvägen över skogen. Att den har funnits framgår bland annat av "Prestegårdzens Inventarium Uthi Wiljka", visserligen odaterat men sannolikt från tiden några år efter 1662, för i 1662 års inventarium är hästen upptagen som "uthgammal" och i det odaterade är samma häst upptagen som "urgammal och uthswulter". I varje fall så är det i nämnda inventarium under´´Prestegårdz Åker och Ängg, Skogh och fiskewatn´´stycket om skog formulerat "Skogh är ingen särskild till Prestebordet, mere än Räfznääset och fångskogh till eengiarna: Såsom och ther gamble prestegårdzkållningar warit haufer, i Biörkbergit och wid Knijffua Stighen".

Alltså hette stigen redan då Knivastigen. Att ett "a" försvunnit beror inte bara på nutidens slarv. I protokoll hållet den 25 januari 1843 under § 4 frågar lantmätare Lundström vilka kartor som används och får då förelagt en karta från 1771 uppmätt av Nils Kjellström och Lars Hillerström "Rösens och Ägoskilnader:nes Beskrifning omkring Hagelnäs och Backa tillhöriga Skogslåtter". I den finns under punkt 18 nämnt: "Knifstigsröset, bredvid en väg. Knifstigen kallad..."samt under 28"Wäg-röset, bredvid Knifstigen uppsatt..., samt under 38 "Knifstigs-röset strax bredvid Knifstigen liggande...".

Knivstigen har hetat Kniva-stigen och därav kan den slutsatsen dras enligt "Tidskrift för nordisk ortnamnsforskning 1930"att stigen gick mot Kniva-bygden eller från den.

När Dalregementet fick order att mobilisera, eller samlas för regementsövning, skedde detta enligt noggranna planer. Den äldsta skrivna som finns är från 1679 och är resultatet av Karl XI:s och hans rådgivares årslånga mödor att sätta fason på landets krigsmakt. Men långt dessförinnan hade Dalregementet och dess föregångare satts på krigsfot och det är sannolikt att marschvägarna från 1697 är desamma som dalfolket tidigare årligen använt i århundraden före Karl XI:s tid, då de gått ut på herrarbete, och som de skulle fortsätta att använda flera århundraden därefter. Regementet har väl sedan begagnat sig av dalfolkets herrarbetsvägar. Få landsändar, om ens någon, hade sådana möjligheter som i Dalarna, att snabbt och ordnat, efter i fredstid uppgjorda och årligen prövade marschplaner, kunna gå man ur huse. Detta är väl också förklaringen till - vid sidan av folktätheten i Dalarna - att ledare som Engelbrekt, Sturar och Gustaf Wasa vände sig till dalfolket och att dessa så snabbt kunde hörsamma kallelsen. Det förklarar också att dalkarlarna (enligt uppgift 5000 bönder och 944 korpraler och soldater) - 1743 vid Stora Daldansen - utan egentlig ledare - kunde marschera till Stockholm så pass ordnat som skedde. Man gick ju herrarbetsvägen, med dess fasta marschpass och rastplatser.

Om herrarbetarna kunde det heta: "han går bort i länderna och bär byxorna i händerna", syftande på att han kunde ta av sig byxorna, för att inte slita på dem när han gick i ödemarken.

Då dalfolket ansåg, att alla som hade råd att anställa dem var "herrar", har "herrarbete"blivit den gängse termen, och därunder rymmer en mängd sysslor som dikesgrävning, murning, timring, plöjning, slåtter, tröskning, trädgårdsarbete, rodd och mycket annat.

Ingen kan med säkerhet svara på hur gamla dessa arbetsvandringar är. Gustaf Wasa nämner i sina brev de kringvandrande dalkarlarna och låter t o m sin fogde värva "Ett hundrade hugxste karlar" för att röja på en Kungsgård. Den äldsta direkta uppgiften om herrarbete är en passus i ett brev från Moraprosten Arvid Siggesson 1504, där det heter, att Svante Stures motståndare hade god möjlighet att sprida rykten om honom då "tesse dalekarle mest allesammens pläge arbethe nedre när bergzmännen på bergen".

Inom bekvämt räckhåll för de folkrika Siljanssocknarna låg dåtidens största inhemska industri, Falu gruva med alla dessa kopparhyttor, vilka ständigt behövde arbetskraft, och dit Kronan disponerade de dagsverken och den kol, bönderna hade att utgöra i skatt. Det låg nära till hands att även frivilligt gå ned till bergsmännen och erbjuda sina tjänster. Och längre bort låg andra lockande mål: Bergslagens gruvsamhällen och bergsmansgårdar , Stockholm med sin olikartade arbetsmarknad , den bördiga Mälardalen och den för den fattige dalkarlen såsom kornbod betraktade hälsingekusten. På de stora lantbruken fanns säsongsarbeten i mängd, främst den betungande tröskningen . Östergötlands och Västergötlands slättland samt Storsjöbygden kom senare också att tillhöra dalfolkets vida arbetsfält, ja även Skåne, Glommens dalgång i Norge samt Sydfinland har hört dit.

Man har antagit, att övre Dalarna under äldre medeltid och även tidigare varit en ekonomiskt mycket gynnad region med sina goda tillgång till en av de allra viktigaste kuranta handelsvarorna : myrmalm.

Det på grund härav relativa välståndet möjliggjorde en befolkningstillväxt, som inte stod i relation till jordbrukets avkastning . Då mot medeltidens slut då järnet började sina och samtidigt gruvorna på andra håll bjöd konkurrens , måste den av jordbruket otillräckligt försörjda befolkningen söka sin utkomst genom andra sysselsättningar , och här inträdde saluslöjden och arbetsvandringar som räddare.

Den även framledes ganska kraftiga överbefolkningen i Siljanstrakten medförde behov av biinkomster, som kunde inbringa den nödvändiga brödsäden. Uppodlingsbar mark saknades nämligen i det stora hela. Omvänt kan man naturligtvis säga, att befolkningstalet kunde växa som det gjorde, därför att möjligheter till extrainkomster fanns.

En annan faktor av betydelse i sammanhanget är den enorma jordsplittringen. Av ålder har hemmanen vid arvsskifte kluvits, eftersom arvingarna samt och synnerligen vägrat att bli utlösta. Klyvningen av jorden i småstycken - icke sällan ett hundratal - har givetvis inte bidragit till att jorden skötts rationellt och givit det möjliga utbytet , även om avkastningen per ytenhet låg i paritet med landets bästa jordbruksbygder.

Avsaknaden av industri i hemorten har också medverkat till utvandringen.

Herrarbetets säsonger har givetvis berott på det utförda arbetet. Sommarhalvåret har varit den vanliga perioden, men även hösten (tröskning) och vintern (vedsågning) har haft sina arbeten. I äldre tid brukade man tåga till Stockholm eller trakten däromkring i flock, ofta med spelmän i täten. Hade man råd, lejdes en skjutsbonde för sällskapets packningar. Marschen tog ungefär en vecka, vilket betydde omkring 4 mil om dagen. Många förblev borta månadsvis och överlät jordens skötsel åt hustrun respektive mannen samt kvarlevande föräldrar, andra återkom under höbärgningen - och den samtidigt inträffade Mora marknad, årets största begivenhet - för att åter vandra ut. Ibland gav sig hela familjen iväg, i andra fall kunde man och hustru gå åt olika håll.

På arbetsplatsen levde man alltid mycket enkelt. Den medhavda matsäcken, som ibland kunde kompletteras genom försändelser hemifrån, räckte länge, och sedan köpte man billiga livsmedel, "Dalkarlsgröt" har rentav blivit ett uttryck i många landsändar, och Linne´ beskriver målande hur "dalkarlen äter att buken står som en trumma, därför är han wigare att grafwa, än att springa i fiellen".

För den, som arbetade på lantegendomar, ingick ofta potatis, svagdricka m m i avlöningen. Den spartanska livsföringen medförde att många återvände hem "med slantarna i fickan" - till sädesinköp och kronoutskylder.

Vid 1700-talets mitt antecknade en resande , att "utgående på herrarbete ökar sig årligen", men tillägger han "den delen av Allmogen mår bäst, som blifver hemma och upodlar åkren".

Mot 1700-talets slut återfanns Gagnefs och även Ålfolk på t ex Stjärnsund, där männen sysslade med olika grovarbeten , trädgårdsarbete, dikning, tröskning och annat, medan kvinnorna kastade den säd, karlarna tröskat.

Vid de gamla bruken Dormsjö och Kloster, var i början av 1800-talet byggnadsverksamheten ganska livlig, och för detta ändamål anställdes vanligtvis folk från övre Dalarna. Dessa män från övre Dalarna, unga som gamla, betecknades med ett gemensamt namn "Dalgubbar".

En viss likhet med herrarbetet hade de arbetskommenderingar, som ägde rum vid olika tillfällen under 1800-talet. Fyra gånger under seklets första fjärdedel var större delen av Dalregementets manskap kommenderat till Göta kanalbygge.

Enligt 1680 års förordning skulle regementsmöten hållas i slutet av augusti. Senare lades möten till andra hälften av september för att allmogen ej skulle hindras vid skörden. För Dalarnas del var även denna tidpunkt olämplig, och genom Kungl. resolution den 9 augusti 1687 tilläts regementet hålla sitt möte mellan pingst och midsommar, tydligen för att det skulle komma i anslutning till höbärgningen, då i alla fall flertalet herrarbetare måste hem. Även längre fram i tiden har herrarbetet inverkat på mötenas placering. Landshövding Järta föreslår 1818 - då missväxt rådde - såsom lämplig övningstid för beväringsmanskapet början av juli av orsak att 3-400 man från de övre socknarna behövde vandra ut. Normalt brukade de återkomma vid årskiftet med 15-30 rdr banco sparade eller med spannmål.

I Dalarnas jul 1977 har Gunnar Falkås behandlat herrarbetarna i sin novell: "Äventyr i Bergslagen". Hela novellen handlar om en man som är på flykt från fogden och slår följe med herrarbetare. Här är några utdrag: Nu är det full dager. Solen har gått upp. Då hör han något. Det börjar låta och trudelutta borta på vägen. Hjärtat slår fortare på honom. En skara människor skymtar i vägkröken. Gula förskinn lyser, blå långrockar slänger. Där kommer en flock dalkarlar. De ska ut på herrarbete. Några kullor finns också bland dem. Karlarna marscherar som soldater, och i spetsen går en klarinettblåsare och drillar takten.

Alla i flocken har en stor lädersäck på ryggen, vari de förvarar sina mobilier (en omgång bergborr och järnkilar). De flesta av karlarna bär en slägga i en rem över axeln.. Detta är herrarbetare från Ovansiljan. Nu om våren går de ut för att arbeta åt både herrar och andra. Om hösten vänder de åter med pengar i pungen.

En av karlarna i täten drar fram en fiol ur lädersäcken, Utan att sakta stegen, stämmer han, lägger den sen mot hakan och fejlar på med långa, raska drag. Klarinetten och fiolen samsas väl, tonerna springer ut sida vid sida, eggar, rycker de tunga, näverbottnade skorna med sig.

..Det gick minsann undan. Musiken gjorde sitt, sången gjorde sitt, Medan spelmännen vilade fingrarna, sjöng masar och kullor takten. Mest lallade de, sjöng utan ord. De tunga skorna dunkade mot vägen, som om knektar marscherat.

Tunga skor med fjorton lager näver i botten. Sulorna var nästan två tum tjocka. Underst var de beslagna med skospik med platta, breda huvuden, den ena tätt intill den andra. Det var sådant sving i dessa skor, att när de väl fått in takten , så gick de nästan av sig själva denna dag gick skorna fem mil med dalfolket..

..Detta är min rödkjortel, sa den stora kullan. Detta är min blåkjortel, å detta är min grönkjortel. En ska va fin, när en tjänar hos herrskapet. Å detta ä min gråkjortel ­ den ska jag ha till lortigt arbete".

Ovanstående är en romantisering av herrarbetare, men skildrar ändock något av deras vardag.

Herrarbetets upphörande har skett gradvis, allteftersom förutsättningarna försvann. Industrialiseringen i hemorten har efter hand sugit upp befolkningsöverskottet. Jordbrukets avkastning har förbättrats avsevärt. Skogsviddernas ökade värde och arbete i skogarna har skänkt småbrukarna nödigt stöd. Även på arbetsgivaren s sida har förändringar inträffat, framför allt naturligtvis genom arbetskraftsbesparande maskiner av vilka först tröskverken och senare skördemaskiner utgör goda exempel.

Den allmänna utvecklingen har alltså rationaliserats bort herrarbetaren. Tiden för första världskriget kan sättas som gräns, men ännu förekommer många liknande ''arbetskommenderingar'' då intet arbete finns på orten. Men dessa väljer snabbare färdmedel, större vägar och kallas ''pendlare''.

Men långt innan första världskriget påbörjades andra vägar att byggas. Nämligen järnvägar. Så tidigt (sent) som 1856 togs Sveriges första järnväg i bruk, den mellan Nora och Ervalla. Så stor betydelse för dalfolket hade den nog inte, så vi får väl anta att knivstigen användes några år till. Sannolikare är väl att knivstigens betydelse som genväg försvann i och med att järnvägsbygget mellan Falun och Gävle var klart. Den 25 januari 1859 befalldes nämligen på generalorder att Dalregementet skulle sända 700 man i mitten av maj som arbetsstyrka till bandelen Stockholm ­ Södertälje. Hittills hade regementet brukat marschera någon av de vägar som använts i århundraden dessförinnan. Men regementschefen, Överste Söderhielm beslöt, att denna gång transportera truppen från Korsnäs till Gävle och därifrån per fartyg. Efter generalmönstring den 14 maj samlades arbetskommenderingen vid Hytting och marscherade till Falun den 15, för att den 16 maj kl 0500 börja ilastningen vid Korsnäs. Arbetskommenderingen återvände den 29 september samma år och använde även då järnvägen. Senare samma år (1859) var hela sträckan Gävle ­ Falun klar, och därmed försvann nog också den betydelse som genväg, Knivstigen haft.

Så gott som 100 år senare, eller som Birger Gustavsson säger, - i slutet av 1950 - började han tillsammans med Stommas Ernst Karlsson, Viktor Hedström och Oscar Hammarström att röja upp och markera den ''sovande'' stigen. Ville de på 100-årsdagen uppväcka vårt intresse?

Att Vika-Knivabor haft vetskap om att det fanns en stig vittnar berättelser som framförts av Alf Westerström som gått stigen fram omkring 1914-15. Många andra har också berättat om den.

Den 12/6 1907 utflyttade Johan Gustav Andersson tillsammans med sin hustru Josefina Samueldotter och de båda tvillingarna Albert och Albertina från Bäckebo i Kniva till Svinö i Husby. Tillsammans med sina 7 kor använde de KNIVSTIGEN och det berättas att korna var mycket trötta när de kom fram efter vandringen över skogen. De kom fram vid marknadstorget i Långshyttan.

Albertina (född 1893) var 14 år då. Hon vistas nu på ålderdomshemmet Solhem i Långshyttan. Vid en intervju med henne berättade hon att hon inte var med på färden över skogen, utan hon satt i en av de 7 hästforor med en balja i knät, där hon förvarade sin katt. Hennes tvillingbror Albert var med på färden över skogen, och han berättade ofta för henne om strapatserna, när inte korna visste vart de skulle ta vägen. Albert gick tyvärr bort 1960.

Genom ovanstående lilla utredning så finns det all anledning tro att många har gått Knivstigen både söderut och norrut. Söderut för arbete och norrut med inkomster på fickan eller i natura på ryggen.

Men låt oss börja från början av KNIVSTIGEN. Den börjar för vår del vid Bollergården. Det är en gammal gård. Marquard Olsson Stiernas sonsonson, Olof Mårtensson, även kallad Bollare, uppbyggde omkring år 1600 Bollergården. I domboken från 1635 kan man läsa att H. Chirstin Bålar Hanses efterleverska i Bålargården, omtalade att Hans fått ett träd över sig i skogen då han på pingstdagen huggit ved tillsammans med Erick Ericksson i Koparvet.

Ägare före 1797 var bergsmannen Johan Bergström. Till följd av en domfäst skuld såldes gården på auktion och inropades av bergsman Johan Hellsén´n för 150 riksdaler riksgälds och 1.250 riksdaler banco. 1804 kunde Bergström återlösa egendomen för samma summa och var åter ägare fram till 1817, 1818 då han åter kom i penningknipa. Fordringsägaren Anders Mattson i Sätra, Västmanland stod som ägare fram till 1819 då Bergström kunde återlösa den. 1818 står smeden Göran Vikström i Storgården som ägare av en del av Bollergården. Den andra delen står Rådmannen E M Hammarstrand för men sålde den till apotekare Linderholm. Senare under 1819 har Bergström även sålt den andra delen till Linderholm.

1831 sålde Linderholm Bollergården till Daniel Knifström. Från denna tid fram till 1937- alltså i över 100 år - har egendomen varit i Knifströmska släktens ägo, gått från far till son, undantagandes senaste ägoskifte, då den gick till en dotter.

Låt oss fortsätta Knivstigen mot Gnolas vål.

En som drabbats av andras avundsjuka eller ha-begär är f d soldaten Olof Andersson från Sätra by i Rättviks socken, som en tisdagskväll vid midsommartid 1764 satt sig ned att vila tillsammans med sin broderson, avskedade soldaten Anders Andersson Gnola, från samma by. De var på hemväg från herrarbete i Nyckelviken. Helt plötsligt, när de satt där och vilade, överraskade Anders Andersson Gnola sin faderbroder och dödade honom med 2 a´ 3 slag i huvudet med sin yxhammare ''hwarav han strax blifwit död''. Gnola släpade faderbroderns kropp undan åt Rudtjärns myra, ungefär 15 steg ifrån det ställe, där gärningen gjordes, och lade kroppen mellan en mossövertäkt sten och tuvor, och kastade mossa över den döda kroppen. Mannens kläder och matsäck skall Gnola lagt något längre ut på myran i östan, under mossa och har mellan dessa bägge ställen, där kroppen och kläderna lagts, varit ungefär 34 steg. Vidare har Gnola avtagit sina skor, som han satt ifrån sig då gärningen gjordes (de var mycket trasiga framgår det av protokollet) och tagit på sig faderbroderns skor i stället.

Gnolas Vål, Offerkast Runar Tommila offrar, Lisa Salmi betraktar. Foto: Trons

Av Gnolas skor återfann länsman ''endast en, stående under en buske nästan i norr, 14 steg ifrån det ställe som han slagit ihjäl faderbrodern''.

Så småningom, nästan ett år efter händelsen, blev Anders Andersson Gnola dömd av häradsrätten i Vika den 7 och 10 september 1765 att ''för sin gräsliga och mordiska gärning halshuggas och steglas'' och under väntetiden föras till Falu fängelse och där ''befalla sig i Guds hand och göra sin andakt med sång och bön både morgon och kväll''.

Domen verkställdes den 26 november 1765, troligtvis på Mojes backe i Falun.

När vi passerar platsen för den ''ruskiga'' händelsen läggs en kvist på den tänkta brottsplatsen. Det är inte bara vi, som nu promenerar förbi, som lägger en kvist på hög. Kvist på kvist har blivit en vål, ''GNOLAS VÅL''.

Egentligen borde den heta ''OLOFS VÅL'' men fadern till mördaren hade ju gårds- eller tillnamnet Gnola och för honom har det nog inte varit så lätt att ha en son, vilken dödat sin faderbroder. Dessutom skulle han, enligt domutslaget, se till att änkan Anna Mattsdotter fick ersättning dels för de 168 daler lösa penningar som Gnola ''avhände'' sin faderbroder, dels ersätta Olof Anderssons skor med 4 daler, strumporna med 6 daler, fjärdedels hudläder med 3 daler, de övriga persedlarna bestående i Olofs matsäck, träskor, handskar, svarta och vita tröjor med mera med 9 daler. Tillsammans med övrigt blev det ''i ett för allt'' 257 daler kopparmynt. Allt detta var nog inte så lätt att bära så låt oss deltaga i hans sorg och fortsätta lägga kvist på ''GNOLAS VÅL''.

Efter den paus som kan tänkas att man tar inför tanken på vad som hänt här, är det dags att fortsätta fram till Jungfrukällan. Den källan, som så jungfruligt springer upp, har nog fått sitt namn därefter. Säkert har det varit en plats att släcka törsten efter en lång skogspromenad och att fylla på vattenbehållare för den fortsatta promenaden över skogen.

Jungfrukällan. Foto: Trons

Här i skogen, efter stigen, finns också avtagsstigar, som leder till Flintbrottet på Östantjärna skog. ''Detta för osökt tankarna tillbaka till tider då inte tändstickorna var uppfunna'' skriver Birger Gustavsson. Troligtvis är det kvarts som brutits.

Psalmbokstallen. Foto: Trons		Den avbrakade delen av Psalmbokstallen. Foto: Trons

Något längre söderut, efter Knivstigen - på östra sidan - finns endast en stubbe kvar av den sista? Psalmbokstallen. Det berättas att ''i stora ihåliga tallar inte långt från Vika, gömde vallkullorna sina psalmböcker under veckans arbetsdagar, för att slippa bära dem hela vägen från hemmet''. I närheten har funnits många fäboställen, så säkert är att många vallkullor haft sina vägar härförbi och utnyttjat Knivstigen, kanske för promenaden fram till Hosjö kapell, eller som riktmärke för besök i Vika kyrka.

Stenkumlet. Foto: Trons

Är det Annandag Pingst som promenaden företas, så känns nog lukten av kaffet från Stenkumlet, där dagens högmässa hålls. Vid stenkumlet har också de samlats, som promenerat från Skvalta eller Korset. Stenkumlet ligger en liten bit från Knivstigen, men är inte bara samlingsplats för högmässa, utan en rastplats för skolbarn och idrottsföreningar.

I år (1978) är det femte gången som högmässa hålles vid Stenkumlet. Stenkumlet är enligt geologisk expertis väldiga stenblock, som av inlandsisen transporterats ända från Grönland. Stenarna är metaforma bergarter - gråsten med insprängda granaten almandin.

Många har som hobby att knacka loss granater, så snart finns väl bara gråstensgrus kvar. Är det inte dags att fridlysa Stenkumlet?

Men låt oss nu fortsätta söderut efter knivstigen.

Stigen slingrar sig fram genom skogen och leder oss in i ett pass med höjder runt omkring. Platsen kallas för Björnhålet. Kanske för att platsen liknar ett jättestort ide med flera gångar. Strax intill Knivstigen har flera fäbodar/vallar funnits, och det berättas, att björn ofta var där och hälsade på. För att komma åt dem, jagades björn in i passet vid Björnhålet och avlivades där. Det berättas också att Vikas sista björn sköts där. Många björnar har nog nedlagts där, men hittills har Vikas sista björn skjutits på skogarna vid Ryggen.

Att det har funnits björn här i närheten framgår av Sockenstämman i Vika protokoll från 1859, då de ur den så kallade ''inbördes hjälp'', biföll Anders Wikström i Vika Knektbo anhållan att ''själv kringföra insamlingslistor för att söka få hjälp ''för de tvenne getter, dem björnen denna höst för honom ihjälslagit, och för den säd, hvilken blifvit af björnen nedtrampad och förstörd''.

ALFREDS TALL

Alfreds Tall. Foto: Trons

Stigen fortsätter och på den västra sidan syns en tall med ett kors. Korset på tallen påminner oss om den olyckshändelse, som hände här den 25 januari 1935, då Alfred Eriksson från Östantjärna blev ihjälklämd av ett timmerlass. De som minns dagen omtalar, att det var åskväder och en mycket ''kulen'' dag.

Vi fortsätter efter stigen, som via en spång över Kattjärnsbäcken leder oss fram till Korset.

Korset. Foto: Trons

Korset har blivit en plats där också en kvist läggs på vål, liksom vid ''Gnolas vål'', Vallkullor och skogsarbetare har alltid lagt en kvist på vålen vid passage av den för att inte gå vill och för att skydda sig från ''skrymt'' i skogen. Det berättas att ''Hysing Kalle'' (Karl Nyström) som kände skogen så väl att om han släpptes ner var som helst i skogen mitt i mörka natten, så nog var han i Nyhyttan på morgonen. Men till och med han har gått vill i skogen, men som han sa ''Jag glömde lägga en kvist på vålen vid Korset''. Han sökte upp vålen och la en kvist därpå och strax så uppenbara sig den rätta vägen för honom.

Vad har egentligen hänt vid Korset en gång i tiden? Några vill ha det till att det är en förväxling med platsen där Anders Andersson Gnola dödade sin faderbroder, men genom protokoll från rättegången över den händelsen, så är det bekräftat, att detta skedde vid Rudtjärns myra.

Nej något annat har hänt här. I berättelser framgår att en kvinna blivit illa behandlad och mördad här. Andra säger att en gårdfariehandlare blivit mördad och rånad av en mjölnare från Lunån. Ingen hade kunnat bevisa att det var mjölnaren som utfört dådet, varför han klarat sig från straff. (Att detta inte hänt efter 1850 finns bevis på, för efterlevande till mjölnare i Lunån känner inte till, att de haft någon mördare i sin släkt).

Att en kurir eller postiljon skulle blivit överfallen här vid Korset nämns också. Ja, många omtalar också, att deras föräldrar berättat, att en man skulle blivit ihjälstångad av en oxe just på den plats där kvisten läggs.

Trots efterforskningar har inga protokoll från händelser vid Korset kunnat påträffas.

Det som ligger närmast till, är väl att Knivstigen här korsas av en väg, som tidigare använts mellan Såghyttan och Nyhyttan.

Känslan för att det är ''nåt mystiskt'' som hänt här vid Korset lever i varje fall kvar. Huggare från Grycksbo, som ställt sin koja just vid vålen under avverkningen 1970, visste tydligen också om något ''mystiskt''. Mitt i natten vaknade huggaren i sin koja av att , som han tyckte, någon knackade och ville in. Han steg upp, men intet syntes eller hördes. Så fort han lagt sig till ro igen så började åter knackningen. Han tyckte det var så otäckt, att han klädde på sig och snabbt försvann från sin koja. På morgonen, när hans arbetskamrater kom, var kojan tom. Så småningom återkom huggaren och berättade vad han varit med om och fick sig till livs berättelsen om att hans kamrat hade en tam hackspett boende i luftintaget till kojan.

Kolarkojan. Foto: Trons

Efter kvistnedläggningen på vålen finns det all anledning att forsätta Knivstigen genom skogen fram till Skvalta. Strax innan framkomsten finns en liten slagghög som bevisar, att en gång i tiden har här funnits en hytta. Ingen stor hytta, men ändock ett bevis på att alla vattendrag togs till vara en gång i tiden. Vem som egentligen bedrivit hyttverksamhet där är svårt att säga. I protokoll från 1696 under Kopparhyttor i Strands Fjerding är nämnt ''Luna Kopparhytta, En som Luna-borna Peter Michelsson, Erik Andersson och Jacob Bergs änka äga'' och "Stora Luhnån, Kopparhytta, En Jacob Bergs arvingar bruka''.

Kanske var det den första av dessa hyttor som nämns, för var denna hytta legat tvistas det om. Många höll hytta utan att det fick komma till allmän kännedom, för i så fall skulle skatt m m betalas, och denna slagghög är kanske ett sådant bevis på, att en hytta bedrevs i lönndom.

Intill denna plats finns också en grop som under 1913-14 varit plats för kalkbränning för jordbruket på Övre Lunån. Så sent som in på 1900-talet fanns här i övre Lunån tre jordbrukare. Nu (1978) finns endast ett jordbruk som drivs av Oskar Hammarström. Kalken som brändes togs från Nyberget.

Ja, så har vi då platsen för Skvalta. I bäcken norr om bron finns fortfarande lämningar av det stenfundament, som kvarnen stått på, samt antydningar till det kanalsystem som styrde vattnet till kvarnen. Många vattentvister har förekommit mellan ägarna till denna skvaltkvarn och den som fanns i Lunån, för när kvarnen användes, togs vattenkraft för den mjölnare, som hade sin kvarn längre nedströms.

Flera bönder slöt sig samman och byggde så kallade skvaltkvarnar vid vattendrag för att mala sin säd. En skvaltkvarn var primitiv och bestod mestadels av en timrad stuga mitt i forsen. I golvet tog man upp ett hål, monterade in ett skovelhjul och kvarnstenar med tillbehör. Vattnet drev skovelhjulet dag och natt tills säden malts.

Sista mjölnaren - eller mjölnerskan - var Greta-Stina, som bodde på en kammare tillhörande en av de 3 egendomar som fanns på Övre Lunån. Hon malde på tull (procent).

1896 drabbades denna skvalta, liksom de vid Stora Lunån av översvämningen. Högt vattenstånd och timmerkörares (från Skedvi) sönderkörning av dammen i de övre skogssjöarna var orsaken till översvämningen.

År 1900 övertalade Nisser (som då ägde Hagelsnäs), delägarna i denna skvalta, att i stället använda den nya, som han lät bygga i Nedre Lunån.

När de som varit delägare i Skvalta kom till Lunån för malning av sin säd i nya kvarnen, uppstod mycket bråk för mjölnaren som tog emot de nya kunderna ''hade inga papper skrivna på ett sådant åtagande''.

Resterna från malningen gick till svinmat och däri hade mjölnaren en extra inkomst. Grisarna kördes in till ''Fläsk-Mina'' i Falun och priserna varierade allt efter hennes humör. Ofta hade mjölnaren sin gris med tillbaka.

1900 revs Skvalta av Teodor Gustavsson, som köpt den av Sundgrens. Byggnaden användes först som timmerhuggarkoja, men nu står den som hönshus hos Oskar Hammarström i Övre Lunån. En av kvarnstenarna finns på Oskar Hammarströms gård, och den andra körde hans far Gustav Hammarström omkring 1930 till Länsskogvaktare Larsson i Strand. Kostnaden för frakten var 5 kronor.

Men låt oss återvända i tankarna till platsen där Skvalta stått. Här var förr ett vadställe. En träbro byggdes i början av 1900-talet, och den användes fram till 1961, då den stenbro byggdes som nu finns.

Längre ner efter bäcken fanns in på 1870-talet en linskäkt. Ett skovelhjul placerat mitt i strömmen drev en klubba gjord av en ''bastant timmerstock till vilken en klubba var fäst''. Under klubban skäktade kvinnorna linet. Vid ett litet fall i bäcken var en dammlucka placerad, och överloppsvattnet rann ut till en liten damm. Av denna finns det ännu spår. När det var tid för skäktning, öppnades dammluckan och klubban fick en ordentlig fart. Ibland öppnade ''satungar som även fanns på den tiden'' luckan, och det blev ett ''fasligt'' hamrande, som hördes i hela byn. Någon ''som var stor'' fick springa dit och stänga dammluckan.

Strax intill Knivstigen vid Skedvigränsen finns rös som skilde Prästegårds skog och bondskog. Rösen är ännu en sevärdhet för de som vill förlänga sin utflykt dit.

Vid Skedvigränsen lämnar också Knivstigen Vika socken, men därmed försvinner inte intresset för den gamla vägen. Knivstigen är bara en liten bit av den långa väg, som korsar flera socknar på sin slingrande färd genom skogarna.

Låt oss försöka följa den väg som herrarbetare från Orsa tog för att komma till sitt arbete i exempelvis Stockholm.

Mellan Orsa och Rättvik finns ännu vägen markerad, nu som en turistled.

Vi vet ju, att även allmogen från Orsa-området gick på herrarbete, och då samlades de för att gå Allmanvägen mellan Orsa och Rättvik. Vägen finns inprickad på kartor som gjorts av Schallroth från senare delen av 1600. På hans kartor har endast de viktigaste vägarna tagits med. Denna var tydligen då redan en viktig samfärdsled. Vägen går ut från Orsa Kyrkby mot Digerbergets krön, korsar Enåns mörka djupa dalgång, genom Stenberg. Upp över Oljonsbyns och Viborgs åkrar gick vägen, djupt nedsänkt mellan höga stenrösen. I dag kan vägen upp till Micholsgården i Viborg köras med bil. Hålvägen mellan stenrösena är utfylld med grus. Men uppe på själva Digerbergets krön dyker vägen in i en mörk glugg mellan höga granar och börjar färden utför Digerbergets baksida på en smal stig. Innan stigen (vägen) nådde V Skavåsens fäbodar, klämdes den ihop mellan gärdesgårdar på dåtida odlingen Effermyren. Passagen kallades Lupptå, där ''tå'' är ett numera utdött dialektord, som betydde fägata.

Vid Grästjärn, nu blott en gyttjefläck, var Skavåsen nära. ''Skav'' det är ungtallarnas vita innerbark av vilket det bakades barkbröd, en bister realitet. Vägen går vidare mot Brunnvasselbodarna över Ickån - bron är nu riven - mot Tammeråsen.

Drar man ett linjestreck på kartan mellan Orsa och Rättviks kyrkor, kommer man att finna, att vägen håller sig förbluffande nära den räta linjen.

''Vägen har använts båda av Orsa kompani, och omöjligt är väl inte att förbindelsen funnits och använts redan under medeltiden i samband med dalfolkets resningar och herrarbeten'' står det i ''Armborstet 1956'' under ''I Orsa kompani spår''.

Att följa vägen från Rättvik till Falun är svårare. Många vandrare har nog aktat sig för den dåliga luften, som förpestade hela Falun under slutet av 1600-talet. Till och med de som bodde i Falun sökte sig ut från stadens centrum - Borns hyttegård - mot Övre Elsborg eller ännu längre västerut mot Slätta.

Under mitten av 1700-talet tog vandrare söderifrån kvarter hos Gussars Ingels på Åsen, innan de fortsatte mot Rättviksgränsen.

I ''Namn och Bygd, Tidskrift för nordisk ortsnamnsforskning, Årgång 8 1930. Häfte 1'' står ''Dal-Allmogen som går på arbete til Fahlun draga båtarne öfwer land vid Båtsta, bära dem förbi forssarne till Mjälgeby och nyttja dem sedan igenom Rund. De som gå till herrarbete i andra orter lämna däremot båtarna i Båtsta - ''hwaraf detta ställe torde fått sitt namn''- och gå till fots''.

Hur herrarbetarna gått söder om Falun kan utläsas i ett protokoll från 1670 ''På julafton skulle han ha varit på hemväg till Husby då han vid ''Nohre'' stött samman med Kerstin Persdotter, som kommit ut från en gård där och sagt sig vara på väg till staden''.

''Nohre är nutidens Norslund och därifrån till bron vid Hosjö och sedan in i Knivabygden mot Bollergården och in på Knivstigen är väl en trolig väg, som dessa herrarbetare vandrade.

Så har vi då hela Knivstigen, som sträcker sig fram till Skedvigränsen, och som behandlats tidigare här ovan.

Att stigen hetat Knivstigen även inne på Skedvigränsen är väl troligt. Åtminstone en bit in mot Långshyttan. Från Skedvi - gränsen går det att följa den ner till Skommarsveden i Nyberget. Sedan går den på norra sidan av Dammsjön till Flyttjorna, kommer ner i Ostbo i närheten av Långshyttan och kommer fram vid tidigare marknadstorget.

Vilhelm Johansson har i sin bok ''Från södra Dalarnas Finnbygd'' beskrivit en väg, som kan vara fortsättning på Knivstigen men nu under ett helt annat namn.

''Norr om sjön Dormen går vägen från Dormsjö förbi byarna Kettsbo och Ingelsbo till den gamla hytt- och smedjebyn Eret, och vidare genom de så kallade Husby skogsbygder. Denna väg som löper jämsides med sjön Dormen förbi ovannämnda byar, går över svår terräng med branta backar och var i forna tider nästan ofarbar''.

Gösta Berg skriver i ''Dalfolk på herrarbete'':

''Resan till Stockholm, som ofta företogs till fots, tog i regel en vecka och gick över Avesta, Sala och Enköping''.

Bjarne Beckman i ''Dalaupproret 1743 och andra samtida rörelser inom allmogen och bondeståndet'':

''Överallt omkring Dalarnas gränser talades det nu också om det förestående upproret, och man iakttog, hurusom arbetskarlarna, som nu tågade hem, sökte undvika Sala, där de visste, att de bevakades, och hellre gick bivägar eller färdades nattetid..''.

Knivstigen är något som vi skall vakta och ära. Våra förfäder har här kämpat genom skogar och över fält för att söka sin försörjning.

Oavsett var i skogen vi tar kaffepaus, eller var vi sätter oss ned att vila efter Knivstigen, kan vi nog fundera, om vi orkar fortsätta gå i de spår, som våra förfäder en gång vandrat för sin försörjning.

Nog har vi det bättre/lättare nu! Bilen står väl vid Skvalta, Korset eller kanske ''ända borta vid'' Bollergården!

Källor:
Intervjuer med Albertina Andersson, Solhem, Långshyttan
Gustav Andersson, Östantjerna
Birger Gustavsson, Lunds Gård
Oskar Hammarström, Övre Lunån

Böcker:
Bjarne Beckman, Dalaupproret 1743
Gunnar Falkås, Äventyr i Bergslagen
Bengt Granholm, I Orsa kompanis spår (Armborstet 1956)
Oscar Hanspers, Sorgliga och sorglustiga händelser i Rättviks kompanis 1600- talshistoria (Armborstet 1959)
Arndt Johansson, Vika i historisk belysning
J.E. Norberg, Vika minne
Anders Pers, Gamla papper angående Mora socken, del II
Göran Rosander, Herrarbete
Sixten Söderhielm, När dalregementet första gången åkte tåg(Armborstet 1957)

Utdrag ur protokoll
Ägoskillnaders Beskrivning över Hagelsnäs
Protokoll från rättegång med Gnola Anders Andersson

Trots 3 st Tydliga skyltar har någon oansvarig skogsägare förgripit sig på detta fantastiska kulturarv!!! Foto: Trons